Lustfyllt seriemord

Isa Andersson har sett dramatiseringen av Nina Hemmingssons enrutingar: vårens roligaste ångestshow

helskärm

Ni är bekanta med bilden. En grovlemmad, svartklädd tjej,
med ögon som tomma solar, utan pupiller och blickriktning, serverar drypande cynismer, drabbande oneliners och dråpliga samtidsbetraktelser. Inte sällan kräks vederbörande en dos svart galla över någon annan karaktär och absurd ordväxling följer:

– I går blev jag sittandes i tre timmar, lamslagen av ångest.

– Vilket tålamod! Själv pallar jag inte att sitta still i mer än fem minuter utan att bli rastlös.

Nina Hemmingssons enrutingar är frusna tablåer, sprängfyllda av dramatik. Därför är det helt följdriktigt att de nu får liv och kropp på scenen. Att Teater Tamauer tar sig an uppgiften är också helt
i sin ordning, efter lyckade uppsättningar av serietecknaren Liv Strömqvist och Hanna Petersson. Efter en andlöst stiliserad start, där haglande oneliners avlöser varandra, väcks en viss oro över att själva poängen riskerar att gå förlorad i det raska tempot. Men oron kommer snart på skam.

Regissören Friberg Sandström har skapat två timmars välspelad balansgång på en tragikomisk knivsegg tillsammans med skådespelartrion Helena Gezelius, Sara Klingvall och Eddie Mio Larson.
I kulörta klänningar, vit ögonskugga och kolsvarta ögonfransar axlar de växelvis alla roller i ett kollageartat och absurt Hemmingsson-land. Här möts arga flickor, kåta tanter, fromma buddhister, pain in the ass-mansplainare och ”sköna -lirare” som inte tvekar att plocka fram guran på ferren. Något som får Helena Gezelius, iförd rosa vargmask, att framföra ett oförglömligt wailande sångnummer innehållande ett enda ord: kuken.

Scenen är sparsmakad med en bardisk och några ölbackar, under baren dinglar anonyma ben och penisar på rad. Rekvisitan är enkel, några masker, såpbubblor och hattar dyker fram ur mörkret, men framförallt är det ett elastiskt och renodlat spel tillsammans med en väloljad koreografi som får textmassan att sväva över scengolvet.

En framgångsfaktor vilar säkert i att två av skådespelarna själva vävt ihop manuset av Hemmingssons texter. De har införlivat en del eget material som komplement och ibland rätt onödiga förklaringar av temat. Men det hindrar inte att detta är vårens hittills roligaste ångestshow, och ett snabb-verkande motgift mot alla självgoda samtidsideologier.

Isa Andersson
Nina Hemmingsson medverkar på Aftonbladet kultur, därför anlitas en gästrecensent.