Mäster Olof – varför det?

På premiärkvällen i lördags fick Turteaterns Mäster Olof ett av sina sällsynta skratt när Hannes Meidals svartklädda och seriösa Olof läxade upp hustrun Kristina, Sally Palmquist Procopé. Han vill ha fred att arbeta – bokstaplarna runt honom är meterhöga. Hon pysslar med blommor och stickning och kräver närvaro och delaktighet. Men si, det går inte. Hon skulle visserligen kunna lära sig det han kan. Men han, en man, skulle aldrig någonsin kunna lära sig sticka.

Det är ett försåtligt resonemang som visar kvinnan den plats hon får i Strindbergsdramatiken: den intriganta som med alla medel vill locka mannen från hans gudomliga kall och som till slut alltid är den som sviker.

Här sviker även modern, en blek och böjd Marie Ahl, som på dödsbädden anlitar en riktig gangster till katolik, Davood Tafvizians svartbroder Mårten framför sin egen son Olof. Det handlar ju om reformationen, just nu ett hett tema i internationell forskning. Även i det sekulariserade Norden har vi slagit ihjäl i religionens namn, och konflikternas sprängkraft och betydelse går fortfarande att avläsa i Europa.

Mest aktuellt i Pontus Plænges uppsättning är nog att Gustav Vasa, inkarnationen av svensk manlighet spelas utmärkt! av en kvinna, Mia Benson. I övrigt rör sig föreställningen med stort allvar i ett svart landskap där en liten orkester spelar David Härenstams musik. Koreograferade partier och sångavsnitt ersätter igenkännbara spelsituationer, och resultatet är habilt, men märkligt opersonligt. Framför allt ger det ingen förklaring till varför man spelar Mäster Olof.

Därför att den här säsongen arbetar teatern med temat ideal, står det i programmet. Då borde man kanske hellre spelat Ibsen.

Strindbergs idédrama förutsätter en analys som även gestaltas på scenen. Här tycks det intellektuella jobbet ha stannat kvar på pappret.

Tove Ellefsen Lysander