Bä bä vita lamm, har du någon … roll?
Hemlösa får möter människan i hennes grymma värld
Uppdaterad 2022-09-05 | Publicerad 2022-09-03
En flock helt verkliga får mumsar tillsynes förnöjt i fonden av Dramatens stora scen. Bäääh. Ett av fåren ligger makligt stilla i dunklet. Men så plötsligt förändras konturen. Fåret stiger stapplande upp på bakbenen och flockvännerna drar sig förskräckt undan. Några darriga steg framåt och miraklet är ett faktum. Detta får är på väg att bli människa.
Det är sannerligen en märklig berättelse som tar form i belgiska FC Bergmans gästspel. Och vilken form! Scenen är visuellt monumental på ett sätt som vi oftare möter på operan, eller kanske när Robert Wilson håller i regitömmarna. Ljudbilden är ren – en herde knäpper på banjosträngar, en vitkalkad, naken man med huvudet draperat i purpurrött ringer i en kyrkklocka, ett muller tilltar när fåret ger sig ut i den bistra människovärlden.
Det ligger en ödesmättad medeltida känsla över helheten. Fårets vandring genom livet liknar den tidens moraliteter, där en människa möter prövning efter prövning. Men här handlar det inte bara om Människans kamp med Gud, utan också om att inte passa in i den mänskliga världen. Att ha djurets utsatthet.
Jag funderar på grundpremissen; detta att fåret vill bli människa. Varför? Det finns en tradition av berättelser om djur som försöker bli människor från de sekler då vi trodde att alla ville vara som vi. Djuren skulle då sättas på plats. Det finns också Frankensteins monster där sensmoralen blir den motsatta. Människovärlden är dömande – akta dig för den.
Fåret blir ett slags Frankensteins monster, som klär av omgivningen. Människorna han möter är ansiktslösa och rör sig hotfullt och synkroniserat. Fåret utsätts för övergrepp (slakthotet) och korrigerande operation. I en rad originella möten får han se vidden av mänsklighetens destruktivitet.
Ett rullband under aktörernas fötter driver vandringen framåt. In rullar en burlesk kasperteater där dockspelaren är en kolerisk gud som straffar sin docka när han får explosivt stånd. Snart börjar dockan straffa sig själv i stället. Så fångas snurren av sexualitet, skam och självhat i en makalös miniatyr.
Fåret lyckas bli pappa, men hans artblandade kolikunge dör och hamnar i en burk med formalin som i en naturaliekabinett. Allt är fruktansvärt gripande och sorgligt. Hur ska han någonsin hitta hem?
Dramat är i princip ordlöst, men talar ändå med allkonstverkets (och dock-robotikens) fulla poetiska kraft. Att vara djur i människornas värld är en tragedi. Att vara ett monster likaså. För somliga finns inget hem.