Utåtriktat och tajt om världens orättvisor
Cecilia Djurberg ser ”Gyllene draken” på Uppsala stadsteater
Publicerad 2018-02-12
”Om jag hade kunnat vara nån annan än den jag är. En annan människa. Hur skulle det vara?” Vem har inte tänkt så någon gång? Thai-kina-vietnam-restaurangen Gyllene draken symboliserar den globaliserade världen och här jobbar fem personer som har all anledning att fundera över hur olika ödets lotter fallit. Men den som uttrycker den existentiella frågan högt är en av gästerna, flygvärdinnan som har en pojkvän hon kallar Barbieknullaren och i sammanhanget personifierar definitionen av i-landsproblem.
Uppsala stadsteaters lilla scen är symboliskt rödlackad, med en stor kinesisk drake målad på väggen, en vinkande lyckokatt på en köksö med svängt tak och röda tofsar. I köket har den kinesiske kocken, anonymt kallad ”den lille”, fruktansvärd tandvärk och vrålar av smärta. Den ruttna tanden måste dras ut – med rörtång och groteskt förstärkande ljudeffekter – för som papperslös kan han omöjligt gå till tandläkaren.
Öst-väst-dramaturgin och -perspektiven är tydligt understrukna i Roland Schimmelpfennigs manus, han leker med typiska fördomar och tar fasta på det där lite allmänt nonchalant klyschiga som vittnar om privilegier, okunskap och skilda världar.
Viktor Tjernelds regi lyfter fram humorn i den svarta, klichépyntade historien och de fem skådespelarna i vita skjortor och byxor alternerar köns- och åldersöverskridande i flera roller, vilket också är inskrivet i manus. Replikerna är på Schimmelpfennigskt vis återberättande, inklusive scenanvisningar och allt, distanserande liksom med ett anspråk på objektivitet som gör publikens blick till den viktigaste spelaren.
Via en fabel berättas om den flitiga samlande myran som i stället för att hjälpa den hungriga syrsan, dömer henne, kallar henne ”kåt slyna” och säljer henne till män som har sönder henne. Här får Lolo Elwins och Emil Brulins gestaltning något lätt animerat över sig med enkla grepp som skiftningar i ljuset och subtila handgester.
Spelet är utåtriktat och tajt, trots att texten emellanåt är detaljerad som ett förundersökningsprotokoll. Varvat med formellt rabblande av maträtter och ingredienser blir tankar och reflektioner till vittnesmål om världens orättvisor med glimtar av poetisk förhöjning. Precis som den utdragna, ruttna tanden flyger replikerna över scenen och landar obönhörligt, dråpligt men dramatiskt helt rätt i thaisoppan. Hur det gick för kocken? Han ”förblödde med vindens hastighet”. Han hade inget val.