Åldringar på väg bort
Claes Wahlin ser ett svärtat drama av Lars Norén
Publicerad 2017-12-04
För en gångs skull är jag för ung för att korrekt bedöma psykologin i skildringen av de namnlösa åldringarna i Lars Noréns Vintermusik. Tio män och kvinnor är på rekreationsresa söderut, ett slags all inclusive för de som inte riktigt kan ta hand om sig själva längre. Några par, de flesta ensamma, alla har arbetat med vad som numera kallas enkla arbeten, låt vara att flera inte saknar yrkesstolthet. En var kanske präst.
Scenen är Norénsvart. I första akten står alla upp i scengolvets svarta gummiflis, fonden är svart med stänk av grått. Efter paus sitter de i en rad svarta biofåtöljer, som likt åldringarna sakta och nästan osynligt går i bitar: ett armstöd som lossnar, en rygg som stannar kvar på väggen när sitsen skjuts framåt. Erlend Birkelands scenografi i Linus Fellboms ljus är sobert elegant, som ett designat gravkapell.
Urvalet av personer är smalt. Här möter vi inte något spektrum med representanter från flera samhällsskikt. I stället är det begränsat till just de som faller utanför, de som inte har en så kallad aktiv pensionärstillvaro eller tillräckligt med resurser för att leva ett gott liv på ålderns höst.
Vi möter den stillsamme och vänlige men i grunden kuvade Ulf Eklund, den frustrerade Marika Lindström som dras med sin man, en ständigt irriterad Niklas Falk. Sten Ljunggren är också arg och irriterad, han kan inte komma över att hans sonhustru vägrar kontakt efter att sonen dog alltför ung. Alla har de sina sorger, alla ångrar de mer eller mindre hur livet, det som nu ligger bakom dem, tett sig.
Det kan inte vara helt enkelt att spela detta. Replikerna följer inte den vanliga logiken, utan snarare ett slags glömskans grammatik med alla upprepningar, plötsliga hågkomster eller irriterade utbrott. Ensemblen ror snyggt i land denna strax-innan-döden-mässa, ett splittrat körverk längs floden Styx. Minnesvärda är Niklas Falk och Marika Lindström, vars gemensamma liv framstår klarast i all sin bedrövelse.
Likväl saknas den bitande humor som Norén så skickligt kan låta skugga det svarta. Visst finns här repliker att skratta åt, men jag saknar det drastiska, de repliker som utmanar publiken i sin självsyn. Dessa åldringars ständiga omtagningar eller frustrationen som tar över må ha igenkänningens, ja, inte glädje då, men karaktär. Men som teater blir det helt enkelt en smula endimensionellt. Kanske är jag för ung. Det problemet lär i så fall tiden lösa.