Huvudet på spiken i musikalisk uppsättning
Musikanternas uttåg tågar in på teatern
Uppdaterad 2021-11-19 | Publicerad 2021-11-18
”Saliga äro de anspråkslösa” får vi veta i PO Enquists Skellefteepos Musikanternas uttåg. Detta förkunnas för säkerhets skull med emfas när boken nu för första gången blir teater — på hemmaplan.
Kanske var det också denna lokala regel om att aldrig förhäva sig som fick bygdens kändisförfattare att flera gånger tacka nej innan han till slut, innan sin bortgång, ändå gav Västerbottensteatern sin välsignelse att dramatisera romanen från 1978.
Om författaren själv möjligen tvivlat på att den skulle komma till sin rätt i teaterform har ju postdramatikens framgångsrika korståg bäddat för att allt färre scenkonstnärer låter sig avskräckas från det svårdramatiserade. Många gör bara som regissören Bobo Lundén här — utåtvänd berättarteater av romaner man bara inte kan låta bli att iscensätta.
Så när Västerbottensteaterns skådespelare och musikanter nu äntligen får tåga in i sprillans nybyggda Sara kulturhus i Skellefteå — som enligt uppgift består av 98 procent trä — och premiärspela, är det med just denna skröniga berättelse om arbetarrörelsens motvilliga framväxt kring sågverken vid början av förra sekelskiftet. I tidstypiska kostymer och på skelleftebondska berättas om hårt liv och socialistskräck bland de gudfruktiga i ”det mörko lande”.
Romanförlagan kammas medhårs, men avlusas från de värsta fulorden så det blir en rätt så familjevänlig tillställning. Så att säga mer himlaharpa än skinnbanjo, men med anspråksfulla doser dasshumor. Tora von Platens manus arrangerar dock om episoderna i en mer teaterlogisk kronologi men kapar samtidigt mycket av karaktärernas bakgrundsberättelser, vilket orsakar en del glapp i historien. Men kanske tänker man att den lokala publiken kan sin PO Enquist och ändå mest är ute efter att bli underhållen?
Nå, tråkigt blir det inte, och tematiskt slår man förstås huvudet på spiken med detta närproducerade stoff i detta kulturhus av norrländskt timmer, i en scenografi som också den helt är i trä.
Den musikaliska iscensättningen tar titeln bokstavligt, inklusive referensen till folksagan om Stadsmusikanterna i Bremen och dess budskap att ”det gives alltid något mer än döden”. Mervärdet här är musikdräkten som både värmer ojämnt ensemblespel och arbetarnas bistra kamp där små framsteg applåderas med survåta vantar. Mest värd att skriva hem om är Saga Eserstams fina solosång under singlande snö och i den poetiska isröken när morbror Aron dränker sig.