Rocky golvad på estetiska poäng
Cecilia Djurberg ser politisk teater i Hornstull
Publicerad 2019-08-17
Med den danske dramatikern Tue Bierings Reumertbelönade pjäs Rocky – förlorarens återkomst ger sig Teatern under Bron in i matchen om den politiska konsten.
I Svd 6 augusti skrev Stina Oscarson att det inte är kulturens uppgift att rädda demokratin. Jag håller med henne om att det är djupt problematiskt med en, om än välvillig, instrumentell syn på konst. Men jag menar samtidigt att om vi anser att konsten ska vara fri, måste vi också låta den få vara precis hur välvillig och politisk den vill.
Däremot måste vi prata om bra och dålig konst, och om faran med att bedöma kulturyttringar utifrån viktighet och nyttoaspekter. När ”goda avsikter” förväxlas med estetiskt utfall och kvalitet, och nyttighet läggs till grund för kulturpolitisk styrning, måste man påminna sig om att politisk vilja och idéer om vad som är god konst snabbt kan växla.
Allt detta aktualiseras på den tillfälliga scenen under Liljeholmsbrons fäste. Där, bakom Hornstull Beergarden, tar Sofia Ledarp med skimrande energi men i en tyvärr alltför övertaggad och mickförstärkt tonart, sig an Bierings metateatrala omskrivning av sagan om Rocky Balboa till politisk allegori över vår polariserade samtid.
Entusiastiskt etablerar Ledarp teateröverenskommelsen att ”alla älskar” den lite dumma, dyslektiske knegaren som fajtar sig ur förlorarens roll. Som beläst skådespelare säger Ledarp (välvilligt) att hon genom Rockys ögon kan se världen lika förenklad som han.
Bierings text skiftar smygande perspektiv från film-Rocky till alla arga, vita rockysar som förlorat på samhällsutvecklingen och känner sig hotade av invandrarna. Dessa rockysar som vill knäcka den mörke motståndaren och samtliga ben i det pk-elitistiska teatergriskadavret som hänger som en sparringsäck över scenens asfaltsgolv och symboliserar vänsterkulturen. Förlorarna som utses till hjältar av en högerpopulism som slängt handskarna och anpassar retoriken för att manipulera demokratin.
När pjäsen uruppfördes i dramatikerns egen regi på Husets teater i Köpenhamn medverkade Dansk Folkepartis rasiststämplade Cheanne Nielsen i egenskap av sig själv på scenen. Hennes autentiska ord om vad hon anser är problemet med samhället och kulturvänstern får inte samma effekt när Ledarp levererar dem. Gestaltningen laddar inte perspektivbytet tillräckligt för att osäkra publiken och slå knockout i denna debattrond om politisk konst. Maria Bloms uppsättning förlorar istället på estetiska poäng.