Dålig idé som borde stannat på papperet
Stockholms stadsteater försöker rida på true crimevågen med ”Var är Olle?”
Publicerad 2022-09-26
Stockholms två största teatrar delar just nu vanföreställningen att kriminalhistorier som redan blivit populära i andra format är något publiken längtar efter att få se på en teaterscen. Strax efter Dramatens ospännande Nordic crime har det nu blivit dags för Stockholms stadsteater att stoppa upp sitt ängsligt fuktiga spaningsfinger i den kommersiella true crime-trenden, vid sidan om alla evinnerliga teateröverföringar av böcker och filmer.
Men i stället för att låta regissören Andreas Kundler och hans medmanusförfattare Amanda Glans ställa exakt samma fråga som journalisten Martin Ezpeleta redan gjort i sin elva avsnitt och över fem timmar långa ljuddokumentär Var är Olle?, borde någon på teatern ha motat deras Olle-projekt i grind och tvingat dem att besvara frågan: Varför Olle?
Detta eftersom teamets transponering av den betydligt mer genomarbetade och välproducerade inspirationskällan nu resulterat i platt fall av banal berättarteater på en redan välkänd story. Alltså den om hur 18-åriga Olle Högbom försvann mystiskt efter en klassfest i Sundsvall 1983.
Fallet är ett av Sveriges mest uppmärksammade försvinnanden och genererade nya rubriker i samband med Thomas Quick-skandalen. Men än i dag vet varken polis eller anhöriga vad som hänt Olle.
På stadsteatern gör nog Lennart Jähkel så gott han kan, i rutig skjorta och med fyrkantigt manus, för att illustrera pappan Rune Högboms envisa och mångåriga sökande efter sanningen. Men någon vidare gestaltning av pappans eller de övriga anhörigas sorg blir det dessvärre inte.
Scenografen Zofi Lagerman har spritt ut 1980-talsmöbler på den kala scenen och anlagt ett slags brygga som konstant roterar medurs. En effektiv bildkombination av Floragatan där Olle försvann och hur livet stannade i 1983 för hans anhöriga, samtidigt som tiden tickar på år ut och år in utan att gåtan fått något svar. Men ofrivilligt förstärks också känslan av hur föreställningen bara maler på i samma onyanserade ljudspår i nästan två och en halv timme utan att några konstnärliga svävmoment uppstår.
Manuset lider av uppenbart restmaterial från dokumentären med tröga sidospår, onödiga omtag och överflödig info om vem som pratar. Sånt som inte behövs på en teaterscen och inte heller motiveras estetiskt. Därtill är rösthanteringen emellanåt undermålig, vilket — inte minst i jämförelse med radiomakaren Ezpeletas förtätade originalljud — får textbehandlingen att framstå som en ren skam för teaterkonsten.