Studsande repliker och lågmälda slapsticks
Kristina Lugns förbrukade hemmafruar på semester
Publicerad 2021-12-11
Stadsteatern i Göteborg fylls av oss gråhåriga ungdomar som upptäckte Kristina Lugn på 80-talet. Förväntningarna på Idlaflickorna i ny kostym är höga och blickarna kritiska – med rätta. Pjäsen om de förbrukade hemmafruarna på semester vid Gardasjön är, i egenskap av modern klassiker, välsvarvad i sig själv.
Så vad får vi?
Mellika Mellouani Melani sveper in det stillsamma dramat i lyrisk kvinnosång och adderar torrt humoristisk koreografi signerad Ambra Succi. Till det kommer strofer ur Lugns poesi liksom ett och annat författarcitat. Den absurdistiska materian studsar mot Bengt Gomérs futuristiska folkhemsscenografi. En bassäng med jättepärlor och rader av vita solstolar pryder den rörliga scenen. Den befolkas av körerna Mara och Ymna som på närmast antikt maner deltar i det mesta som händer. Många klädbyten blir det, från städpatrull som sliter handdukar från solande damer till perukprydda vålnader som dansar dramat i hamn.
Huvudrollerna är utökade till tre badklädda kvinnor, nyss incheckade och hårt kämpande för att äntligen få vila och vara fria på spahotellet. Replikerna studsar som underfundiga pilatesbollar och det bisarra samtalet om äktenskapen med Herrman, Herrman och Herrman är befriande flamsigt och samtidigt terapeutiskt. Då och då stegar Christian Brandin över scenen i olika outfits, som en biffig sammanfattning av drömmen om någon annan än den förtryckande maken, hemma i Hagsätra.
Anna Bjelkerud som Kvinna 1 är scenens obestridliga Queen. Caroline Söderström gör en makalös influencerkarikatyr som Kvinna 2 och Victoria Olmarkers Kvinna 3 är kort och gott hysteriskt rolig på sina vingliga klackar. Trion filtrerar Kristina Lugns svarta humor genom ett samtida filter där feminismen manifesteras genom lågmälda slapsticks, såväl som afterbeach-fylleslag.
Och så Damerna. Sju briljanta 40-talister har små, men urstarka biroller vars ständiga närvaro markerar ett tidlöst systerskap. De tillför en egen dimension i sammanhanget.
I stort är Idlaflickorna en intagande och modern föreställning med respekt för sitt ursprung. Personligen är jag ändå inte helt övertygad. Man hade kunnat gå ett steg längre i leken med de konstnärliga elementen, och hur de förstärker alla känslor som uttrycks med både ord och tystnad. Lugns text är tålig, och hade klarat ännu mer stretch.