Dystopisk firmafest med glada partyhattar

Skarpt om arbetslivets meningslöshet

Cecilia Djurberg

helskärm

I ett tidigare liv jobbade jag på en större arbetsplats där det var brukligt att sitta i långa tråkiga möten utan att alltid förstå syftet. Chefer rapade oförblommerat vidare corporate bullshit-mantran och bjöd in käcka inspirationsföreläsare och agila coacher till konferenser med obligatorisk närvaro. Så mycket tid, energi — och pengar — lades helt okritiskt på tidsfördrivande managementfluff att jag uttråkad och bekymrad började grubbla över meningen med arbetslivet.

Om jag inte redan lämnat denna själsdödande arbetskultur bakom mig hade jag behövt en rejäl triggervarning innan jag såg Sverigepremiären av Sibylle Bergs arbetslivssatir Jobbet, framför allt! Så kraftiga flashbacks ger den mig.

Sibylle Berg hör till den samtida tyskspråkiga dramatikens stora namn och skriver vass och välavlyssnad samhällskritik om ”vår sköna nya värld”. Född i Weimar och numera schweizisk medborgare har hon ett gediget cv av prisbelönta romaner och pjäser, men i Sverige har vi tidigare bara fått se hennes Det säger mig ingenting, det så kallade därute i Maxim Gorki Theaters gästspel på Bergmanfestivalen 2016. Att den första svenska uppsättningen av hennes dramatik nu görs av en liten hemlös frigrupp är värt en applåd i sig.

Så på Stockholm stadsteaters Fri Scen på Kilen bjuder Teater Tillsammans in till dystopisk firmafest — som läskigt nog precis som hos min gamla arbetsgivare äger rum på ett kryssningsfartyg. Med smärre justeringar har manuset från 2010 uppdaterats till postpandemisk nutid. I taket hänger en discoglob och alla — även publiken — får glittriga partyhattar.

Chefen är hög på sig själv och välsmort gestaltad av Patrik G Juhlin. Med på kryssningen finns också två motivationscoacher — ett par råttor i beige träningsoveraller som klarögt kommenterar den gråkostymerade personalens meningslösa trampande i hamsterhjulet, samtidigt som de driver på dem mot undergången.

Ensemblen känns grön och ojämn, men gör sammantaget ett fint jobb med denna skarpa text. Julia Beil Amarilla, som står för både regi och scenografi, har riggat skutan med äntringsnät av rep, och drar effektivt åt snarorna när festen urartar till en bisarr gameshow. Medarbetarna tvingas tävla om att få behålla sina jobb, men allt eftersom spriten åker ner och slipsarna upp i pannorna växer frågan om någon ens vill jobba kvar. Om man inte hellre dör än fortsätter att ställa upp på floskler och funktionell dumhet.