Klassiker om gammal gängkriminalitet
Folkteaterns ”Rövarna” når inte ända fram
Publicerad 2021-11-15
Med senaste premiären öppnar Folkteatern i Göteborg verkligen ”upp”, som det kommit att heta med pandemilingo. Frida Röhl förvandlar Schillers Rövarna till ett lätt interaktivt verk, där åskådarna kan mingla loss och ta sig en drink i baren mitt på scen. Scenograf Charlotta Nylund bereder publiken plats i stora plyschsoffor runt scenen. En perfekt dos intimitet efter nära två år av restriktioner och surrogatteater.
Godset, tillika rövarskogen, markeras av enkla lianer. Ett smart drag som illustrerar skiftande miljöer på nolltid, vilket ger berättelsen flyt. Det behövs när man jobbar med svårtillgänglig materia. Schiller skrev pjäsen i sin ungdom i slutet av 1700-talet. Den betraktas som Sturm und Drang och var på sin tid närmast klassad som punk, en revolt mot dåtidens normer för scen och innehåll. Men för en samtida publik är texten av naturliga skäl en utmaning och de sociala förutsättningar som skildras inte längre självklara.
Därmed inte sagt att innehållet är irrelevant. Syskonrivalitet, girighet och passionerad hämnd är klassiska teman som ständigt bearbetas – se bara på hajpade tv-serien Succession. Problemet på Folkteatern är att den grundläggande familjekonflikten inte etableras ordentligt. De daterade förutsättningarna hade behövt göras mycket tydligare, samtidigt som den allmängiltiga psykologin hade förtjänat tid för att sjunka in hos betraktaren. I stället hastar man igenom förståelsen av den komplexa obalansen mellan den förfördelade systern Franz (Emma Mehonic) och den idealiserade, revolterande brodern Karl (Andrea Paddington Edwards). I brist på avstamp blir dramat som rullas upp lite ytligt och märkligt, om än underhållande och fullt av komik på gränsen till slapstick.
Det är lockande men samtidigt en utmaning att lyfta fram samtida drag hos Schiller. Parallellerna mellan dagens hypermaskulina gängkriminalitet och rövarbandet som radikaliseras på ett sektliknande vis är uppenbara och givetvis intressanta. Men det sker heller inte mer än att ett mönster pekas ut där unga män exkluderas, mobiliserar sig och slår tillbaka mot etablissemanget med blodiga konsekvenser. Men de verkligt kittlande och avgörande frågorna, som hur och varför, får inga egentliga svar.
Nej, den här tolkningen av Rövarna inte upp till sin potential. Den främsta behållningen enskilda skådespelarinsatser, som Sanna Hultmans fantastiska biroller och Alexander Öhrstrands perfekt kalibrerade uppvisning som Herrman.