Rastlösa själar i ett instängt rum
Förskräckliga barn sjunger opera på Teater Tribunalen
Uppdaterad 2022-07-01 | Publicerad 2022-06-23
Två år över tiden kan det fria kompaniet Kamraterna äntligen förlösa sin pandemiförsenade uppsättning av Les Enfants Terribles och begå Sverigepremiär för Philip Glass kammaropera från 1996. Librettot av koreografen Susan Marshall bygger på Jean Cocteaus kultroman från 1929 och på Jean-Pierre Melvilles filmatisering av densamma från 1950.
Under Kamraternas gästspel domineras Teater Tribunalens i övrigt sparsamt dekorerade scen av tre svarta flyglar. Ur dem driver Anna Christensson, Karin Haglund och Maria Rostotsky kraftfullt upp Philip Glass vindlande hypnotiska flöde. Toner loopar, byter skepnad och söker nya, oväntade riktningar likt rastlösa själar i ett instängt rum. Ungefär som de psykologiska svängningarna i de unga syskonen Elisabeth och Pauls isolerade tillvaro. Med maktrollspel och destruktiva fantasier söker de sin väg in i vuxenblivande och kärlek, utan andra förebilder än minnena av sina dysfunktionella, nu döda, föräldrar.
Såhär post pandemi kan man lätt göra ytterligare associationer kring ungdomarnas isolering och dess psykiska konsekvenser, men det är inget som betonas i denna uppsättning, som förhåller sig ganska enkelt och troget till Glass och lämnar öppet för tolkningar.
Möjligen lite väl öppet för den som inte redan känner till storyn, för även om det precis som i Melvilles film här finns en berättarröst som förtydligar (på svenska) det som sjungs (på franska) har operan stora luckor kring personer och händelser som bara hastigt nämns.
Redan i Cocteaus roman finns en drömstruktur som öppnar för att tolka personer som olika varianter eller speglingar av samma, vilket operan spelar vidare på. Här alternerar mezzosopranen Elsa Ridderstedt skickligt i den spännande dubbelrollen Dargelos/Agathe. Men de surrealistiska klyvningarna tas ännu ett steg när sångarna Ingrid Berg och David Risberg delar syskonrollerna med dansarna Henrietta Wallberg och Lucas Carlsson. Det är en lyckad betoning av deras folie à deux som adderar grader av medberoende till denna eskalerande virvel av machiavelliskt maktmissbruk och förbjuden, incestuös kärlek. Och så det symboliserade drogmissbruket, som är svårt att bortse från, med tanke på Cocteaus liv och leverne.
Sara Ribbenstedts koreografi betonar stämningar och illustrerar miljöer fint med blandade stilar. Men dansen framstår stundtals som en alltför lös kostym runt regissören Dan Turdéns helhetsgestaltning, där dansarna kommer bättre till sin rätt i sina solon, medan det fysiska samspelet i ensemblen är ojämnare.