Sjungande råttor och trehövdade hundar

Lättsamt om döden för den yngre operapubliken

Claes Wahlin

helskärm

Tre sångare, två akrobater och tre musiker leker med döden på Kungliga Operans Rotundan. Föreställningen, regisserad och koreograferad av Charlotte Engelkes med text av Marina Steinmo, använder ett knippe av de mest kända operaariorna, från Purcell till Verdi och Wagner, ibland via högtalare, och alltid med en anpassad text efter föreställningens tema.

Scenografin domineras av färgstarka, smala plastvåder som hänger som gardiner kring några moduler som kan flyttas runt. De korta scenerna prövar varianter av livet efter detta: en dröm, ett ingenting, eller vad-du-vill.

Här finns inga domedagsvarianter, snarare något som sömlöst övergår till något annat, osäkert vad, men inte särskilt skrämmande, det drar snarare år det buddistiska hållet, än det kristna. Mot denna rätt odramatiska gestaltning av något som kan ge ångest även i unga år, kan man invända. Visst, här läggs det in några enstaka repliker om sorg och förlust, men de leks raskt bort av ensemblen.

Imponerar gör akrobaterna, som klättrar och slingrar sig runt varandra eller rider på sångarna som har att hålla tonen trots den plötsliga bördan. De kan också klättra de ner från en vägg eller dyka upp ur sittdynan på en fåtölj. Minnesvärda är Karin Ørums alla fantasifulla masker och kostymer, med vilka ensemblen kan anta allt från vita älgar till trehövdade hundar, när de inte blir levande dockor eller leker med handdockor i skepnad av små sjungande råttor. Rart och lekfullt, liksom de raska kostymbytena inför publik.

Glädjande nog är en musikalisk anpassning frånvarande, sångarna tar emellanåt i så det vibrerar i salongen och låter den unga publiken ta del av röster som de sällan hör i andra sammanhang. Möjligen kunde musiken få spela huvudrollen lite oftare, den används mest som ett soundtrack till akrobatiken, vilket gör att denna föreställning hamnar någonstans mitt emellan opera och teater.

Tempot är högt, jag är inte helt övertygad om att det krävs att något ständigt händer för att försäkra sig om uppmärksamheten. Det kan finnas ett värde i att göra precis tvärtom, som varje barnteatermakare väl vet.