Att i dödens skugga leva så lyckligt som möjligt

Kristian Gidlunds texter ofärdig som enmansteater i parkerna

Cecilia Djurberg

helskärm

Skribenten och musikern Kristian Gidlund hade redan en stor läsekrets med bloggen ”I kroppen min” när han sommarpratade 2013. Vi var många som hade tagit del av hans tankar och reflektioner kring sin obotliga cancer, men när sommarpratet sändes satt jag själv med en pappa som snart skulle dö.

Så den där dödssommaren för tio år sedan parkerade sig Gidlunds avslutande uppmaningar om att leva sitt liv så lyckligt som möjligt på vip-läktaren i mitt hjärta. Och förmodligen inte bara i mitt. Fortfarande ser jag folk citera hans ”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata.” Och jag önskar så att fler människor verkligen tog honom på orden.

Därför önskar jag också att Parkteaterns uppsättning av Kristian Gidlunds fina texter hade blivit så mycket bättre.

I ljusblå, glansiga boxningsshorts, vitt linne och skinnpaj med fransar antar Razmus Nyström skepnaden av en fajtande rockängel på återbesök i sommaridyllen mot en billig backdrop av glödande lava. Nyströms gängliga porträttlikhet med Gidlund är påtaglig, men monologer är svåra och på premiären är det ännu en bra bit kvar tills skådespelaren har gjort orden till sina.

Regissören Johan Paus val att spela dessa intima, poetiska texter så här mycket uppåt och utåt, är möjligen ett försök till scenisk anpassning, då förutsättningarna för utomhusteater alltid styrs av väder och vind. Men samtidigt är Nyström mikrofonförstärkt så det blir ett onödigt överspel när de livsbejakande orden redan är så starka i sig. Jag får också känslan av att Razmus Nyström fått klara sig alltför mycket själv i textarbetet. Han faller in i en manierad deklamation och går ofta som på autopilot med iöronfallande felbetoningar som regissören borde ha sett till att skruva rätt.

Med tanke på att både Stadsteatern och Riksteatern står för resurserna hade man också kunnat förvänta sig mycket proffsigare coachning av Nyströms sångpartier. Bitvis är de ok, men när Nyström sjunger falskt blir det inte coolt och rock’n’roll-rivigt utan bara plågsamt på fel sätt.

Samarbetet mellan Nyström och livemusikern Mats Björke (ex Mando Diao och barndomsvän till Gidlund) funkar annars fint. Dennes draperande ljuddesigner av galopperande hästar, ticktack, barnskrik och hjärtslag kommer troligen också att komma bättre till sin rätt när föreställningen spelas inomhus på turné i höst. Tills dess har förhoppningsvis även texten satt sig och hela föreställningen kommit i balans.