Despoti och dekadens gör ingen dramatik
Vackert men tomt i Camus pjäs ”Caligula” i Göteborg
Uppdaterad 2023-02-23 | Publicerad 2023-02-18
Den stora vinsten med Ildikó Gáspárs tolkning av Albert Camus Caligula är scenografin av Lili Izsák. Ett jättelikt klot svävar högt över den enorma scenen, som skuggas av en armé lianer och reflekteras i ett spegelblankt golv. Genom ljus- och videokonst levandegörs rummet och varje skeende får en förhöjd estetisk, närmast koreografisk dimension. Öppningsscenen är så hypnotisk att man börjar treva efter säkerhetsbältet. Allt är upplagt för en hisnande tur där Camus existentialistiska verk om despoti och dekadens möter en het, europeisk samtidskommentator vars uttryck är det dramatiska.
Dessvärre blir det inte mycket åka av. Den nästan tre timmar långa upplevelsen börjar i ett påfallande hetsigt stämningsläge för att snart varvas upp och landa i hes falsett, bildligt och inte sällan bokstavligt talat. Det blir svårt för publiken att ta in den ordrika dialogen, vilket må vara hänt. Men framför allt omintetgörs den grundläggande förståelsen för det sociala kontrakt som råder mellan folket, hovet och den romerske kejsaren Caligula – tappert gestaltad av urstarka Andrea Edwards. Hon befinner sig nästan konstant uppe på själva klotet, en omisskännlig och fascinerande symbol för karaktärens brist på verklighetskontakt så väl som för dennes upphöjdhet och paranoia.
Icke desto mindre blir det fysiska avståndet en förfrämligande faktor för publiken. Vi förstår på ett intellektuellt plan att den blodiga bakgrunden med systerns död har triggat en mental utförslöpa hos Caligula, men de inledande scenerna varken engagerar eller klargör den samhälleliga och relationella process som lett fram till skräckväldet vi konfronteras med. Och då fungerar ingenting.
Det är plågsamt att se en erfaren ensemble kämpa för att ändå skapa framåtrörelse. Varenda en jobbar i uppförsbacke, ingen verkar ha fått tillgång till åtminstone två våglängder i skådespeleriet. Svåra replikskiften rivs av i samma hetsiga tonläge, vilket blir tröttande. Musikavbrotten hjälper inte. Att plötslig riva av en svensk schlager som Sånt är livet eller (ännu konstigare) Paul Simons Sound of Silence blir bara off.
Stadsteaterns ska trots allt ha pluspoäng för initiativet att bjuda upp Gáspár till dans av just det här slaget. Hon är en orädd röst och kommenterar samtiden genom dramatik som få andra. Hennes förra gästspel Vem är Schmitz? i Göteborg fungerade dessutom. Men att just den här pjäsen slarvas bort känns riktigt bittert, i en tid då vi lever med minst en lika besinningslös despot i Europas absoluta närhet, som när Camus en gång skrev Caligula.