Svartsjukan knackar på
Claes Wahlin ser Teater Giljotin spela Jon Fosse
Publicerad 2017-11-24
Av alla Jon Fosses pjäser så lär Någon kommer att komma vara den som har fått flest uppsättningar, ett åttiotal produktioner runt om i världen. Kia Berglund var den som på Teater Giljotin introducerade Fosse på en svensk teaterscen. Det skedde med Barnet och föreställningen gick på Giljotins gamla scen, en mycket liten sådan, ett dussin kvarter norr om den nuvarande scenen.
Jag minns föreställningen och den var faktiskt länge den bästa uppsättningen av Fosse på svenska. Det tog tid för svenska teatrar att söka andra nycklar än de psykologiska och naturalistiska, som man länge försökte dyrka upp texterna med. Berglund hittade genast poesin, hon respekterade manusets radbrytningar, hon insåg tystnadens betydelse och den därur outsägliga, lätt religiös-mystiska atmosfär som än i dag, runt tjugo pjäser senare, präglar hans dramatik.
”Någon kommer att komma” är en minimalistisk föreställning. Det mot publiken lutade kvadratiska scengolvet ligger som en fjordgrå matta. I fonden en projektion av havet, ödsligt, fjärran och Anders Shorty Larssons ljussättning är snyggt synkroniserad med regin.
De unga tu, Han och Hon, har köpt ett avlägset beläget hus, Hon (Angela Kovács) gläder sig åt att de äntligen ska få vara ensamma tillsammans. Han (Tobias Hjelm) håller med, men de utmejslade tonfallen avslöjar att det finns en historia bakom valet att fly det tidigare livet.
Så tas replikerna om, att vara ensamma tillsammans, att ha lämnat allt bakom sig. Men att någon kommer att komma, det är Hon övertygad om, fast att Han säger att här är tomt. Men så kommer det någon, Mannen (Zardasht Rad), den unge och välklädde grannen som blir ett hot mot tvåsamheten. Det är också han som har sålt huset till dem, ett gammalt hus fullt med inventarier från förr. Så går det som det går, historien kommer i vägen, svartsjukan kan ju göra vem som helst till historiker.
Spelet är precist, fint rytmiserat och de få dramatiska överraskningarna tas väl tillvara.
Pjäsen är tveklöst ett svartsjukedrama, men så avskalat att något annat tycks läcka in mellan raderna, kanske inte så mycket det mystiska, som helt enkelt det förflutna, omöjligheten att börja livet mer än en, enda gång.