Kärleken förvandlad till förstörelsemani

En naken och rå Körsbärsträdgården på Dramaten

Amelie Björck

helskärm

Michael Thalheimers iscensättning av Tjechovs Körsbärsträdgården (1903) börjar suggestivt. När de medelålders syskonen Ranevskaja och Gajev med följe återkommer till sitt sommarhus är det som om de växer fram ur golv och väggar (som orcherna i Sagan om ringen). Detta är så givet deras plats. De vägrar fatta att allt är förlorat – det finns inga pengar och godset ska snart säljas på auktion.

Det är en snygg scenografi Henrik Ahr har skapat, som visar hur det bedagade sällskapet är fast i en drömbild. Stora scenens väggar liknar målningar av en sorgsen Gerhard Richter: ett blurr av gråtoner med aningar av lila och gulvitt. Färgerna går igen hos bror och syster, Rebecka Hemse i lila sidendräkt, Erik Ehn i smutsgul afghanpäls. Allt är redan tömt. Här finns ingen mysig brasa, ingen samovar, inga av de melankoliska samtal som vi förknippar med Tjechov. Orden finns kvar, men replikerna levereras framåt och hårt, utan läkande underströmmar av kärlek.

Thalheimer frilägger textens nerver och skruvar upp där det går. När Torkel Peterssons pengabesatte hang around Pisjtjik tappat bort sina sedlar, vränger han av sig kläderna, inklusive kalsongerna vars sömmar synas. Så är det hela tiden, nojor dras till sin spets. Skådespelare är nästan alltid bra på att spela hysteriska – då kan ju allt eget nervspret kanaliseras in i rollen. Och insatserna är det verkligen inget fel på. Det är en superensemble – med den gamle trotjänaren Firs (Per Mattsson) som stoisk kontrapunkt. Lugnt vilande i det förgångna.

Thalheimers relationstolkning är intressant. Den nyrike bondsonen Lopachin skojas ofta bort som en vulgär tönt. I Andreas Rothlin Svenssons fenomenala gestaltning ser han ut som en sån, med fet guldkedja och dito bar mage. Men samtidigt älskar han, med rörande naket hjärta. Rebecca Hemses magnifika, sönderslitna Ranevskaja ser honom inte ens. Lopachins tomma blick när hon föreslår att han ska gifta sig med hennes dotter Varja (Electra Hallman) blir dramats vändpunkt. Hans kärlek förvandas till förstörelsemani: han ska köpa godset och skövla dess körsbärsträd.

Det är fint när äkta känslor bryter igenom ”the show must go on”-mekaniken. Denna dance macabre till en enveten musikslinga på repeat känns annars rätt daterad som teaterstil. En del lösningar återanvänder Thalheimer från sin uppsättning av pjäsen i Stuttgart 2010. Kanske passade konceptet bättre då, när vi (precis som herrskapet) ännu levde över våra tillgångar utan en tanke på ekonomi eller miljö. I dag har ångesten redan fattat greppet.