Obegriplig hemkomst för modern Odysseus
Trasslig väv av Penelopes väntan på Galeasen
Uppdaterad 2022-03-30 | Publicerad 2022-03-15
Av Teater Galeasens affischbild att döma skulle man kunna tro att Penelope hade det ganska nice hemma på Ithaka under de tjugo år som hon gick och väntade på maken Odysseus återkomst. När den nya föreställningen som bär hennes namn och som bygger på Homeros epos börjar, står också affischbildens skaldjursplatå framdukad. Vinet flödar och Annika Hallins Penelope tycks roa sig drottninglikt med sina friare, här reducerade till tre giftaskåta manschauvinister i sidenskjortor.
Naturligtvis har hon ett helvete trots detta överflöd. Hallin håller dock masken i dubbel bemärkelse och räddar mycket med sin grundade gestaltning. Dock räcker den inte för att ge vind i seglen åt den här bräckliga konstruktionen. I såväl manus som regi finns visserligen ansatser till intressanta frågor om klass- och könsförtryck, kvinnlig åldersnoja samt krigets våld och vedermödor. Men det säger sig självt att Penelope inte ensam kan väva ihop dessa spretiga teatertrådar. Inte minst tidsuppfattningen är ett problem.
Scenrummet, som inledningsvis är draperat i ljust pastellrosa gardiner, pekar liksom kostym och språkbruk mot något slags modern tid. Hos Homeros förklarar ju datumstämpeln varför Penelope är tvungen att gifta om sig, men i den här kontexten, och med det här pratiga fuskbygget till manus är det lätt att tvivla på premissen för hela dramat. Förmodligen blir allt ännu underligare för den som inte har läst förlagan.
I den festliga upptakten introduceras visserligen några mytologiska kändisar barnteaterpedagogiskt med klassiska gissningslekar, och med sin makes namn på en lapp i pannan skickas Penelope tillbaka till verklighetens förtvivlan i sin dubbelbottnade isolering.
Men när Staffan Göthe sedan gör entré som skäggig och lumpklädd Odysseus och ingen känner igen honom är det, inom ramen för denna dramaturgi, rätt obegripligt varför han inte genast säger ”Älskling, jag är hemma!” och schasar ut friarna. Homeros har ju sin förklaring men Py Huss-Wallin, som tillsammans med Nils Granberg är skyldig till både manus och regi här, har antingen tappat bort den eller glömt att hitta på en ny.
Här finns heller ingen skarpsynt amma som kan fylla i luckorna åt publiken, så den enda förklaringen tycks vara att det måste dröja en stund innan Odysseus ger sig till känna, för annars hade det inte blivit någon pjäs. Och det hade onekligen varit att föredra. Då hade Galeasen kunnat använda stjärnorna Hallin och Göthe till något vettigare.