Existentialism i en tunnelbanevagn
”Liv död sex pop” tar tempen på livet och döden
Publicerad 2021-12-21
Att Dramatenchefen Mattias Andersson bjudit in koreografen Tove Sahlin två gånger sin första höstsäsong är inte överraskande för dem som känner till att de delar smaken för dokumentär scenkonst. Efter sin insats i Den yttersta minuten får Sahlin nu bre ut sig över stora scenen med sitt eget team och sina undersökande frågor om kropp, konst och existens.
Liv Död Sex Pop är ett grupparbete som går helt i rött, vitt och svart och bygger på intervjuer med den diversifierade ensemblen. Svaren på frågorna om hur det var när de föddes, hur de föreställer sig sin kommande död, eller när de känner sig sexiga presenteras i all sin spretighet, omväxlande som inspelad text och i talade repliker, och dansas fram i matchande koreografier.
I skepnad av en svart sorgefågel sätter Hamadi Khemiri ett memento mori-beat av hjärtslag medan publiken bänkar sig och återkommer senare med lånta poetiska fjädrar ur Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt. Puls och andning är som bekant minsta gemensamma nämnare för mänskligt liv och alla vet vi att vi någon gång ska dö. I övrigt skiljer sig förutsättningarna för vår färd från födseln till döden enormt. Det här tar föreställningen fasta på i och runt en scenografisk, stiliserad tunnelbanevagn av lysrörskonturer. Här möts människor av olika slag med synliga och osynliga funktionsvariationer, precis som på den vanliga t-banans resa mot ändhållplatsen.
Vackert blir det när Marlene Bergqvist berättar hur hon skulle vilja dö på sin morfars äng medan hon flyger som en ängel över scenen i sin rullstol. Desto dråpligare när Uje Brandelius krasst avfärdar alla idéer om att runda av kanterna på något så stenhårt som döden.
Döden tar mycket plats, men när 20 minuter återstår av föreställningen utbrister Hulda Lind Jóhannsdóttir: ”Skulle vi inte prata om sex också?” och lättar upp stämningen rejält med en anekdot om utslitna sexleksaker innan hon drar sin oförglömliga förlossningsberättelse - hemma, på egen hand.
Det blir också politiskt allvarligt när Maria Wärme och Christine Bylund, som också sitter i rullstol och är beroende av personlig assistans i sin vardag, påminner om att deras möjligheter att få göra sig fina och sexiga ligger helt i händerna på kommunbudgetar och politisk välvilja.