Bergman får nytt liv
Publicerad 2016-01-29
Scener ur olika äktenskap som passar vår tid
Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap fick när den tv-sändes 1973 konsekvenser. Skilsmässorna ökade, familjerådgivningen fick mer att göra. Så här över 30 år senare framstår Johan (Erland Josephson) som en manstyp som har sin tid bakom sig, men 1973 var han förvisso fortfarande i full vigör.
Bergman gjorde en scenversion 1981, under sin tid i München, och den bearbetningen låg till grund för Dramatens uppsättning 2009. Där blev Johan (Jonas Karlsson) en komisk figur i den moderna lägenhet som dialogerna och grälen utspelades i.
Nu är det 2016 och regissör Eva Dahlman har i sin bearbetning destillerat fram vad som fortfarande är giltigt i de bergmanska, äktenskapliga pardanserna. Dessutom har hon satt tre Johan och tre Marianne på scenen. Tre generationer, där en har ett lesbiskt förhållande. Och om paren inledningsvis är stabila, framträder två och två så att säga, så korsar vartefter replikerna varandra mellan de olika paren.
Vi får en rytmisk sextett där den äldsta generationen (Eva Fritjofson och Dag Malmberg) får uttrycka en något mer konservativ syn på äktenskapet, framför allt Johan. Den yngsta generationen (Linda Kulle och Logi Tulinius) framstår förhållandevis modern, men därmed inte sagt att den äktenskapliga rollfördelningen motsvarar den officiella jämlikhetens värderingar. Så sker heller inte i mittengenerationen (Mikaela Ramel och Anna Carlson), sveket må formuleras kvickt, men balansen tycks lika ojämlik som i den föregående generationen.
Publiken sitter runt scenens alla fyra sidor. En säng, en soffa, och ett bord med leverpastejsmörgåsar och öl, senare konjak, är vad ensemblen har att hålla sig i. Spelet nuddar också publiken, då skådespelarna inte sällan tar publikplatser i besittning, som för att säga att vi också är dem.
Dessa scener ur Scener ur ett äktenskap spelas lätt och elegant av ensemblen, just därför blir också de känslomässiga klimaxen desto mer kännbara. Mikaela Ramels förtvivlan över att bli lämnad ges bara en kort explosion, men ligger sedan och pyr under hennes försök att vara till lags i hopp om försoning. Dag Malmberg kan bryta ihop och gestalta ömklighet och patetik på en gång, medan Linda Kulles Marianne finner en stabilitet i sin frigörelse som uttrycks lugnt och sakligt, till Malmbergs resignerade förvåning.
Elegant, lätt och med ett slags varm, mänsklig komik blir denna Bergman-pjäs helt enkelt som pånyttfödd.
