Så snöps gatukonsten
Ulrika Stahre om graffiti – övermålad, borttvättad och tämjd av etablissemanget
Publicerad 2018-05-18
Nästa helg är det dags för Spring beast festival i Snösätra söder om Stockholm. För fjärde året i rad ordnas denna enorma gatukonstfest i ett gammalt industriområde. Internationellt, stort, hög kvalitet och med en mycket hög coolhetsfaktor. Hit lockas både utövare och publik som är införstådd, engagerad och intresserad.
Annat ljud var det någon mil norrut i Stockholms innerstad, när Carolina Falkholts stora blå kuk, Fuck the world, existerade på en brandvägg på Kungsholmen.
Konstpubliken kanske inte jublade, men var i stort sett förtjust.
En och annan nolltolerans-förespråkare, och en och annan sverigedemokrat, protesterade mot omoral och dålig smak.
Två äldre damer tyckte det var fint, till sociala mediers (och vår) stora glädje.
Det roliga bestod i att äldre damer förväntas vara långt mer sippa än, säg, en ung sverigedemokrat med entartete kunst-drömmar, och så var de inte det. De var som folk är mest, det vill säga lite roade av detta i dubbel mening avklädda motiv.
För fallosar, det vet vi, finns överallt i en stad. Om man ser efter lite halvnoga finns allt mellan kyrktorn, skorstenar och vanligt kukklotter. För att inte tala om reklamens estetik, potenta män och åtråvärda kvinnor. Eller maktens kostymer. Eller dickpics. Den falliska makten är universell, det enda Falkholt gjorde var att uttrycka detta lite mer övertydligt.
Men de två damernas positiva reaktion var också oväntad eftersom gatukonst, graffiti och annan underground-konst förutsätts vara till för unga. Vilket är lite yrvaket eftersom konstformerna har åtminstone tre-fyra decennier på nacken, i modern tid.
Konst har alltid haft en marknad – antingen mecenater och uppdrag från kyrkan och stat som tidigare i historien, eller olika stödformer, uppdrag och gallerier och auktionshus som nu. Gatukonst kan vara både rena uppdrag – som Falkholts verk på Kungsholmen – eller fritt målande på mer eller mindre tillåtna platser.
Det enda som gör Fuck the world till gatukonst och inte ett offentligt konstverk vilket som helst, är konstnärens bakgrund och estetik. När kommuner arrangerar gatukonstfestivaler med ordnade platser och ett eget urval konstnärer, som Street art Österlen som drog i gång 2015, blir gränserna så gott som utsuddade: gatukonsten och den offentliga konsten flyter samman.
Den gränsupplösningen, när konstformer som fötts utanför ett etablissemang, ja som är anti-etablissemang, sugs in i och blir en del av det etablerade, är oftast frustrerande. Man brukar tala om graffitins och gatukonstens domesticering – den blir tämjd, ofarliggjord och vardaglig. Samtidigt som den fortsätter att provocera.
Domesticeringsprocessen kan ha börjat i 1980-talets konstmarknadsboom i New York. Alla som hade råd ville vara med, alla ville investera i konst och eftersom det också hade vuxit fram en nyexpressionistisk våg så var steget till graffitins estetik inte långt. Både Jean-Michel Basquiat (i högre grad) och Keith Haring (i lägre grad) hade sin bakgrund i gatukonsten. De togs in i konstvärldens värme, ställde ut och blev kommersiellt gångbara. Etablissemanget hade släppt in tillräckligt mycket av gatukonsten för att den aldrig skulle kunna backa ut igen. Tjugo år senare är det Banksy som kommersialiseras, vars verk säljs för miljoner, och vars karriär sammanfaller med en konstmarknadsboom.
Men samtidigt i Sverige är det långt kvar till acceptans. Graffiti kallas alltjämt för ”klotter”, saneras rutinmässigt och ger dryga böter. Många av oss minns en kulturminister på en konstmässa 2009 och den diskussion som uppstod då kring ett verk av NUG.
I Stockholm rådde länge nolltolerans, med efter valet 2014 förändrades politiken med den nya rödgröna majoriteten. Det finns sedan dess lagliga väggar, och det är inte förbjudet att främja gatukonst. Så på det sättet är ”Fuck the world” alltså inte ett offentligt verk vilket som helst: för fyra år sedan hade det varit förbjudet.
Nu i valårstider diskuteras återigen ”klottret”. Anmälningarna har ökat, rapporterades det för ett år sedan, vilket oppositionen anser betyder att nolltoleransen fyllde sin funktion: lagliga väggar ger en smittoeffekt. Att anmälningarna ökar beror på att det blivit enklare att anmäla, kontrar Trafiknämndens ordförande Daniel Helldén.
Det finns inte så många undersökningar om eventuella ”smittoeffekter”, vilket gör att politiker kan säga lite vad de vill om lagliga väggar och klotterpolicy. Faktum är att i Stockholm tvättas det mesta regelbundet bort, så i praktiken råder fortfarande nolltolerans. Om det inte är beställd konst, eller laglig vägg. Det enda som hänt är att det nu finns vissa platser, något som borde svära mot konstens frihet.
Vill man hårdra det, och det måste man väl ibland, så är gatukonsten – trots att rummet för konstutövandet är så gott som oändligt – den minst fria konsten. Domesticerad, borttvättad eller bara om och om igen utsatt för ifrågasättande.
Visst flyter konst och gatukonst samman, som i exemplet ovan, men det finns tydliga skillnader. En är att gatukonst inte alltid kan räknas som konst. Det institutionella konstbegreppet går kortfattat ut på att det som konstvärlden bedömer som konst, är konst. Det betyder att alla verk som deltog i Street Art Österlen var konst, eftersom de sågs som det av både beställare, utövare, publik och media. NUG har ställt ut på galleri, vilket gör hans verk till konst, medan någon annan som gör liknande saker inte självklart räknas som konstnär. Förvirrande? Ja, eftersom konstbegreppet uppenbarligen är marknadsberoende. En tydligare variant skulle kunna vara: Det som skapar värde, estetiskt eller kommersiellt, är konst om det betraktas som det.
Eftersom en hel del gatukonst, som Klisterpeters rådjur, pärlplattor och olika stickade strumpor på skulpturer och stuprännor, med all rätt är omtyckta kan man förstås se deras värde. Och provocerande konstverk, som Falkholts eller – tvärs över den politiska skalan – Dan Parks, skapar värde genom att bli snackisar.
Hela uppmärksamhetsekonomin bygger på att synas och att synas stort. Att konstvärlden då släpper in det som sticker ut förvånar ingen.
Graffitifesten i Snösätra har alltså kunnat existera sedan stockholmspolitiken blev gatukonstvänligare. Nu finns planer och idéer för området: Snösätra ska bli något som New Yorks Highline, med graffitin som navet kring vilket man kan bygga konstnärsby, gatukonstcentrum, kanske scener och annat. Det låter bra alltsammans.
En extra poäng för att graffitin och gatukonsten kanske kommer att finna sin plats i det som ska bli ett naturreservat. Det sluter onekligen en brusten cirkel, när gatukonst och graffiti kanske kan förena naturen med kulturen en gång för alla.