Titta – danska infödingar!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-03
SINZIANA RAVINI om ett upplysningsprojekt
Jag har alltid haft svårt för konstnärer som leker journalister, som åker världen runt för att skildra orättvisor och förtryck omedvetna om det förtryck de själva utövar gentemot det representerade. Jag talar om exotiseringen av den Andre som har varit och fortfarande är ett så kärt inslag i globaliseringens finsalonger – biennalerna. Det är därför en stor fröjd att komma till konsthallen Nikolaj i Köpenhamn. Där har Charlotte Haslund-Christensen i utställningen Natives: The Danes uppfunnit ett alter ego – en upptäcktsresande från 1800-talet som gett sig iväg på en expedition i jakt på danska infödingar.
Det är skickligt och humoristiskt. Iklädd tweedknickers, herrväst och vandringsstövlar, med karta och mätinstrument i högsta hugg, samt en lokalguide – som ser allt annat än ”typiskt dansk” ut, har hon sökt sig fram till de allra mest avlägsna kulturreservaten – byarna – där man har bra koll på ursprunget och där infödingarna mer än villigt gett sig till känna. Vad blev resultatet? Ett par socialrealistiska fotografier à la Sune Jonsson där infödingarna står rakryggade längs en linje målad med krita, likt fångar som väntar på sin avrättning. Som en konstnär sa en gång – ”att fotografera är att döda”.
Vad konstnären också tar död på är idén om den rena kulturen – monokulturen. Det här är ett omvänt upplysningsprojekt som vänder på den koloniala blicken, en medveten auto-exotism som driver med danskheten för att visa att den är mer eller mindre en fiktion. För vad skulle danskheten annars ligga i? Pölsekorven? Wienerbrödet? Legolandet?
Det kan inte nog betonas hur viktig den här utställningen är här och nu. Danmark – för att använda ett annat generaliserande begrepp – har varken tagit itu med sin forna eller nuvarande kolonialism i Grönland. Det är bara att titta på hur Nationalmuseet i Köpenhamn stoltserar med sin nya etnografiska samling ”den största i sitt slag” med exotiska föremål som sträcker sig från ”eskimåerna i nord till stillahavsfolket i syd”. Jag ryser över detta museologiska världsherraväldeprojekt. Även idén om att kunna få tillgång till en avlägsen tid eller kultur via dess föremål är gravt föråldrad. Visst, man ska låta tingen tala, men bara så länge man är medveten om att det inte är just tingen som talar, utan våra egna fördomar om dem.
Charlotte Haslund-Christensens utställning är både sedelärande och underhållande. Hon skriver in sig i en fotografisk tradition, som är medveten om sin historiska skuld: det faktum att fotografiet fick sitt genombrott tack vare kolonialismen och sin fortsatta existens tack vare den ständigt återkommande kulturkannibalismen. Nomadiska konstnärer som försöker undkomma sin kultur för att finna nya, kommer att förbli neokolonialister så länge det råder hierarkier mellan kulturer. Men en sak är bra med denna rörliga konstform. Den visar att det inte är viktigt varifrån du kommer utan vart du är på väg. Det är när allt kommer omkring inte kulturen eller geografin som är konstituerande, utan utbildningen och den klass man skaffar sig via utbildningen.
I konsthallens, och den forna kyrkans huvudkropp, som en pendang till Haslund-Christensens fokusering på det partikulära, återfinns Yang Zhenzhongs panoramor över universella problem. Starkast är en videoinstallation som består av gigantiska projektionsdukar som ligger i rad utmed väggarna och som visar personer – allt från fattiga till rika, unga eller gamla – som tittar rakt in i kameran och säger – ”Jag kommer att dö”. Döden blir här den ultimata utrensaren av skillnader.
Människorna är indelade efter platser i världen, vilket gör att atmosfären i varje enskild projektion hålls intakt. Men i denna verklighetsfetischism är det inte längre den enskilda människan eller en kulturs öde som estetiseras, utan mänskligheten som sådan. Ett visuellt starkare memento mori och en bättre illustration av det faktum att konsten blivit vår nya religion, får man leta efter.
Alla kyrkor borde öppna sina portar för samtidskonst av denna art. Det skulle både föra fler människor till konsten och till kyrkan. Och då menar jag inte konst som enbart driver med kyrkans värderingar genom att skildra Jesus som bög och andra simpla knep, utan också konst som vågar vara skön, andlig och sensuell på samma gång som Bill Violas och Pipilotti Rists. Venedigs barocka kyrkor har gjort det. Varför kan inte Sveriges protestantiska kyrkor göra det också? Skönheten må vara förljugen, men av en ful sanning eller en vacker lögn föredrar jag det sista.
Sinziana Ravini