Dåligt och överdrivet – nej, alldeles underbart
I Every Ocean Hughes queera verk ryms både döden och klyschiga kärlekssånger
Publicerad 2022-04-06
Den New York- och Stockholmsbaserade interdisciplinära konstnären Every Ocean Hughes har under senaste månaden visat utställningen Levande tid på Moderna museet, samt två performanceverk; En gaybar som kallas Överallt (på Moderna dansteatern, MDT) och Hjälp de döda (på Eric Ericssonhallen, före detta Skeppsholmskyrkan).
Jag inleder min färd genom Every Ocean Hughes konst med En gaybar som kallas Överallt, som pågår i fyra – underbara – timmar. En ensemble med flera internationella konstnärer skapar här ett rum och en sfär av oväntade praktiker där konstnärerna framför sina verk med olika tonaliteter; allt från dans, sång, läsningar, erotiska skuggspel till teatrala inslag. Förväxla inte spretigheten med ett jippo – för det är det inte. Detta är begärets och längtans iscensättning och praktik. Jag njuter av lekfullheten, och det spontana samspelet som uppstår mellan konstnärerna och publiken.
Kanske beskriver konstnären Evelyn Taocheng Wang det bäst, innan hon ska ställa sig på det lilla podiet för att framföra en klyschig kärlekssång: det här är softcore och hardcore.
En gaybar som kallas Överallt bygger på tanken att författaren och filosofen Susan Sontag skulle sitta på en gaybar dagarna i ända och skriva. Sontag dyker även upp på scenen som en underbar karaktär på ”baren” – framförd av konstnären Ming Wong – och håller i en svengelsk läsning om queerhet som engagerar hela publiken. Vi fnissar fram manifestet som i en sorts allsång och Wong uppgår i den charmiga och på samma gång grundade Sontag.
Queera barer, klubbar och verksamheter har alltid varit villkorade. Något som konstnären Edwin Safari/Jafar the Superstar iscensätter genom sin diva till karaktär, iklädd en prinsesslik klänning, som drömlikt talar om alla gaybarer som fanns i Iran, de finns överallt … i drömmen, i framtiden, menar hon. Senare drömmer konstnären och aktivisten Samuel Girma om den gaybar han ska öppna, i Stockholm, och om de som varit avgörande, men som inte längre finns kvar.
Jag tänker på Sontags essä Notes on ’Camp’ från 1964 i relation till performancet. Hon beskriver där begreppet camp som kärleken till det överdrivna, till det som betraktas som lite ”off” och till sådant som inte riktigt ”är som det ska”. ”Camp is a tender feeling”, skriver hon, och det är även En gaybar som kallas Överallt.
När performancekonstnären Jibz Cameron träder fram som alter egot tillika gay-ikonen Madonna, och genom extravaganser och briljans ger oss en show i ett humoristiskt sönderfall; eller när vi alla faller i allsång till Morgan Bassichis kitschiga sånger, så nås en sorts underbar peak – det är liksom så dåligt att det blir bra, nej – strålande.
Utanför MDT är det kallt och blåsigt, rått och ödsligt, planerat och stelt.
Längs randen på den rosa väggmålningen i entrén på Moderna hänger trekantiga, vågiga klockor. Kanske ska det gestalta en rörelse bortom det cykliska, en vågrörelse, en ojämn horisont. På podiet framför sitter liknande klockor fast på blodröda droppställ. I olika rum inne på museet finns även högtalare utspridda, där Hughes essä Oräknad läses upp. Texten resonerar kring tid och kring strävan mot det omätbara, emellanåt förlorar den sin styrka, rösterna flyter spretigt ut och får inte riktigt fäste i platsen, vilket är synd.
Videoverket En enda stor väska tar sig an frågan om dödsdoulan, något som kommit att växa som ”fenomen” under senare år. I videon hänger olika föremål i trådar från taket, en sax, en kam, handskar, som skådespelaren Lindsay Rico klipper och placerar i en väska. Rico håller en monolog om övergången, transformationen mellan det döda och levande, om att närma sig sorgen efter döda med sina sinnen, med händernas omsorgsarbete.
Dödsdoulan är tänkt att vara en utsträckt hand för att ge omsorg till den som ligger för döden. Samtidigt känns detta som ännu ett led i det senkapitalistiska välgörandet när välfärden inte lyckats förse oss med mer resurser till vård och omsorg vid livets sista skede.
Trots att monologen aktualiserar frågan om vilka kroppar som varit en del av traditionen, queera kroppar som uteslutits från den historien och därför behöver inrätta sina egna ritualer, så uppstår ändå frågan i mig: är inte dödsdoulan bara symptom på samma dödsindustri som kritiseras? Är vi, i västvärlden, så dåliga på omsorg och mänskliga relationer att vi behöver utbilda och titulera oss till att hjälpa?
Färden avslutas i kyrkan på Skeppsholmen. I stället för att sitta i kyrkbänkar, sitter publiken på stolar i en ring. Vi är inbjudna till en intim och på samma gång öppen ceremoni som koreografen Colin Self tillsammans med musikern och performanceartisten Geo Wyeth håller i. De sjunger ut och talar, gör upp listor för hur man tar hand om döda kroppar. Till en början känns det lite väl teatralt men när publiken blir en del av det, läser upp olika queera berättelser som alla behandlar döden, och när det röda skenet träder in och dansare intar golvet, så sjunker vi alltmer in i denna ceremoni.
Vilka lät vi dö under pandemin? Vilka flyktingar låter vi leva? Hur går vi vidare från de som dog ensamma i aids? Att hoppet är det sista som lämnar människan, det är nog sant, för vissa. För andra tvingades det bli skammen. Every Ocean Hughes närmar sig dessa skälvande frågor på ett både lättsamt och skärrande vis. Skärrande eftersom det är så tydligt, så givet, att vi inte alls står jämlika inför döden.