En vässad blick på Göteborgs koloniala historia
I den utbyggda Göteborgsbiennalen har temat blivit tydligare
Publicerad 2021-09-09
I ett försök att smidigt glida in och kanske kasta lite smolk i Göteborgs 400-årsfestbägare, öppnade årets upplaga av Göteborgsbiennalen, GIBCA, redan i juni. I en mindre version. Nu har utställningen fyllts på och känns kanske igen mer, när den tar plats på Göteborgs konsthall samt på Världskulturmuseet, Blå Stället och i Trädgårdsföreningen. Utställningsplatserna Röda sten och Franska tomten har också blivit något fylligare och en rad ljudverk har tillkommit.
Temat, Göteborgs koloniala historia, görs tydligare och drar med sig verk som knyter till vetenskapshistoria, visuellt förtryck, minoritetsstress. Från Nasim Aghili och Malin Holgerssons ljudverk Brunbältet, där platser i Göteborg fördjupas med sin nutidshistoria av homoförtryck och nazivåld, till Salad Hilowles nya verk intill Franska tomten löper en linje av närhet, av gräv där du står. Vilket också förstås finns i det monumentala och på intet sätt lättöverskådliga ”läsa lokalitet (berg, tryck) [strata ur en utvidgad bok; billingen, kinnekulle, 2001–2021]” av oförtröttliga arkivgrävarna Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg.
Det senare verket visas på Göteborgs konsthall, där också de flesta sevärda verk samlats. Vid en första titt faller denna upplaga av GIBCA isär i sina beståndsdelar – de till temat knutna verken och verk som mer cirklar kring och fördjupar frågor om identitet och sammanhang. Som Conny Karlsson Lundgrens lika genomarbetade som välkomnande installation Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes), som bygger på resejournaler från ett frigörelseläger i Frankrike på 1970-talet. Fyra män från Röda bögar, en socialistisk grupp i Göteborg, berättar öppet om relationer, mansroll, smygerier och ett nyfunnet sammanhang, en historia.
Installationen och den tvåkanaliga filmen – som med undantag för några stillbilder skildrar den obefolkade platsen – ger ett slags vilorum, en paus från bruset, en blick inifrån på det som hela GIBCA denna gång behandlar. Än tydligare blir denna blick inifrån i Salad Hilowles hyllade Vanus Labor , som tar sig an både historiskt och personligt den svarta diasporan i Sverige.
Genom kombinationen av det stora, historiska greppet och det kanske mindre, personliga, skapas på GIBCA en närhet och en identifikation som får utställningen att växa, besökaren att vässa sin blick och andra sinnen. Ändå undrar jag om det inte var ganska poänglöst att stycka upp årets utställning i denna kombination av något pågående, organiskt växande, och tudelat.
Det är måhända en orättvis kritik, covid har säkert varit ett kort med i spelet. Och är det något som är slående är det hur energin i konstgöteborg får en tydlig arena genom alla utställningar som tar plats i GIBCA Extended – en regional nätverkande angelägenhet förvisso, men i dessa tider också hoppfullt och brett.