Hon gjorde uppror mot den vackra vardagsvaran
Ulrica Hydman Vallien på Liljevalchs är mer än ikoniska vaser
Uppdaterad 2020-06-18 | Publicerad 2020-06-03
Det var förstås bara en tidsfråga innan Liljevalchs skulle visa en av Sveriges mest populära konstnärer och formgivare, Ulrica Hydman Vallien. Liljevalchs är kända för att låta besökssiffror och ekonomi gå före konstnärlig integritet, och bakom utställningen står kulturjournalisten Staffan Bengtsson som för några år sedan gjorde konsthallens ökända Ikea-utställning som Ikea betalade 3 miljoner kronor för.
När han nu är tillbaka med sin nära vän Hydman Vallien, är butiken förstås sprängfylld med hennes massproducerade glasvaror. Ändå är detta inte en utställning om Hydman Valliens bidrag till svensk glasindustri, utan ett mångbottnat och kärleksfullt porträtt av henne som konstnär och människa.
I bakgrunden finns Hydman Valliens tragiska bortgång 2018, och i ett av rummen kan man höra Sommar
i P1 där hon berättar om saknaden efter sin son som gick genom isen. I samma rum hänger en serie (ofärdiga?) målningar av Madonnan med barnet, vilket man läser som ett uttryck för hennes livslånga längtan efter att förenas med sitt döda barn. Ingen kan undgå att beröras av detta.
Idén är att visa hur det bakom Hydman Valliens sorglösa skaparglädje finns ett liv och ett existentiellt mörker. Och jag tycker faktiskt att jag får en djupare förståelse av hennes behov att göra uppror mot den ljusa, vackra och smakfulla vardagsvaran. ”Varför ska allt vara så jävla snyggt?” frågar hon på utställningsaffischen.
Frågan rymmer en helt berättigad kritik av den borgerliga konstsyn som kräver att konsten ska försköna och fostra människor, få livet att se lite bättre ut än vad det är. Hydman Vallien tog sig i stället friheten att visa tillvaron som hon upplevde den, både det fula och det vackra.
Det breda urvalet av Hydman Valliens måleri gör att man får god inblick i denna dunkelt vildvuxna bildvärld, inspirerad av folksagor och bibliska myter. Störst utbyte har jag av hennes måleri från 70-talet, som för tankarna till Hans Vikstens naivism.
Jag börjar fundera på andra paralleller: hur förhöll hon sig till Erik Höglunds grovhuggna primitivism, eller 10-gruppens signalfärger och svarta konturer? Men här ges inte mycket historisk eller konstnärlig kontext, så sådana frågor får man fundera över själv.
På 80-talet var det mycket som gick överstyr, och Hydman Vallien följde samma väg. Hennes måleri från den tiden är ibland så okänsligt att det gör ont att titta på. Det tycks inte heller ske någon särskilt intressant utveckling av hennes bildvärld, som stagnerar. Hennes styrka var som tecknare, hon har en orädd och levande linje. Det blir tydligt på flera ställen, inte minst i ungdomsverken på papper. När hon tecknar blir hennes förkärlek för överdrifter mindre besvärande än i måleriet och färgvalen.
Medverkar gör även ett par yngre konstnärer som Hydman Vallien tog in i sin krets. När Björn Kjelltoft målade vanliga pet-flaskor i hennes typiska stil lät hon blåsa egna vaser inspirerade av hans alster. Här visas deras flaskor
i glas och plast tillsammans i en av utställningens vackraste salar.
I ett annat rum rekonstrueras en utställning som hon gjorde med Åsa Jungnelius, med sexualitet och humor som gemensam nämnare. Här hade det varit intressant med en fördjupning kring Hydman Valliens bidrag till att lansera ett mer frispråkigt kvinnoideal, även bland kvinnor som är tveksamma till feminismen.
På Liljevalchs handlar det främst om hur Hydman Vallien skapade sig själv, och blev ännu en folkkär ikon inom den småländska tillverkningsindustrin. Möjligen var kraven på professionell framgång det pris hon fick betala för sin frigörelse som kvinna och konstnär. Men det går inte att bortse från att hon kunde haft en bättre konstnärlig utveckling utan hetsen att synas, göra karriär och tjäna pengar.