Ondskan vinner

ULRIKA STAHRE smyger runt bland vättar och orcher

Det är förvirrande att smyga runt på Waldemarsudde. Grönt ljus väller ner över salongsskulpturen, naken marmorhud krockar med orcher, vättar, troll, hober och allehanda monster i storslagna landskap.

Brittiske Paul Raymond Gregory målar sagor, Tolkiens sagor. Det gör han i en gammal god tradition, historiemåleriets och det mytologiska måleriets. En genre som rönte det största intresset under 1800-talet och som sedan dess framlevt i skymundan – bedömt med modernismens perspektiv som ointressant, konservativt, teatralt.

När intresset för historiemåleriet var större, visade salongerna gärna stora dukar med pampiga motiv som sågs som nationella och moraliskt korrekta. Det är inte svårt att i efterhand se historiemåleriets funktion i skapandet av nationalstaterna, intresset för det som ett kitt i uppbyggnaden av nationskänslan. Därför är Raymonds projekt så fascinerande anakronistiskt: han lånar ett föråldrat och dramatiskt bildspråk för att berätta om kampen mellan ont och gott. Kan det säga något om oss?

Ja, förutom att det mest handlar om yta, om en lek med de höga och låga genrerna. För även om Tolkien kan ses som höglitterär för att vara fantasy så får inte illustrationerna automatiskt hög status, tvärtom.

Det är där

utställningen fortfarande förvirrar. Kampen mellan det onda och det goda, javisst tycks Tolkiens svartvita värld passa ganska bra både som verklighetsflykt och som politisk retorik när kriget förs mot terrorn. Men det är ändå svårt att ta detta måleri – med tillhörande ramar, ofta kopior på äldre hantverk och nästan varje gång fyllda av groteskerier – på fullt allvar. Säger det något om oss här och nu är det väl i så fall att vi vurmar mer för det onda och fula än för rättrådighetens skönhet. Där hoberna får befinna sig i lugn och ro i någon skog blir det hela platt, jolmigt. Till skillnad från alla monstruöst lysande röda ögon, hela det samlade hot som mobiliserar sina krafter där kampen fortfarande pågår. Att bli skrämd är att fascineras en smula och på så sätt liknar detta mer krigspropaganda än något annat.

Konst

Ulrika Stahre