Städade former
Uppdaterad 2016-03-27 | Publicerad 2016-03-17
Ulrika Stahre ser konstfulla dammsugare och flytvästar
Utställningen Parallella linjer på Marabouparken i Sundbyberg har lånat sin titel av en ny dokumentärfilm: Gittan Jönssons skildring av den svenska feministiska rörelsen på 1970-talet korsas där med den berlinska på 00-talet. Filmen blir utställningens fokuspunkt. Här löper flera teman samman, konstnärskapet och kvinnokampen liksom framtiden. Det kreativa och det kollektiva.
När Gittan Jönsson äntligen visas i stor retrospektiv ligger tyngdpunkten på det sociala. Vilket är paradoxalt, sett till att konstnär sägs vara ett av de ensammaste yrkena. Men hennes samarbeten är många – som rekvisitör till filmer av Marie-Louise Ekman och Jan Troell, som parhäst med Kristina Abelli Elander, som en av de aktiva i grupperna bakom både Kvinnokulturfestivalen i det då gamla Riksdagshuset och utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs 1980 – och de speglar ett konstnärskap fullt av relationer.
Även dammsugerskan, det kanske mest bekanta temat, handlar om relationer. Visst är själva figuren ett vardagliggörande av den politiska kampen, men den har tagit plats i konsten genom att just ta, ockupera visuell, plats. Som ett inslag i en Caspar David Friedrich-pastisch, eller i en målning från Tahrirtorget. Dammsugerskan tränger sig på. Även de små porslinsfigurerna med motivet bygger på relationer, samarbeten – och konstnärligt sökande utanför boxen.
Städmetaforen är effektiv. För att förändra måste vi riva, sägs det, men vi skulle lika gärna kunna städa. Städa bort och städa fram. Vardagligt och oundvikligt. Dammsugaren är en symbol för det allra tråkigaste, det enahanda vardagslivet, det stora måstet som ersätter spontanitet och livsglädje med buller och martyrskap. Denna dammsugare har Gittan Jönsson förvandlat och förädlat, omskapat till ett revolutionärt redskap.
Liksom många kvinnliga konstnärer genom historien har Gittan Jönsson ofta arbetat utifrån det som är närmast. I enlighet med den andra vågens kvinnorörelse har det personliga varit politiskt, och många av verken på utställningen bearbetar och omformar mycket riktigt erfarenheten av att vara konstnär.
Gruppen som ett medel för kamp och konst är också tydlig i en helt annan del av Stockholm, på Konsthall C i Hökarängen. Här pågår Arbetarrevyn söker medlemmar! med tyske konstnären Stephan Dillemuth, ett i tid utdraget projekt som handlat om platsen Hökarängen, tvättstugan som konsthallen har vägg i vägg, arbetet som erfarenhet, konstens möjligheter. Kort sagt allt det som är ett kollektivt projekt som syftar till förändring.
Processinriktade verk som Arbetarrevyn söker medlemmar! framkallar åtminstone hos mig en känsla av att ha kommit för sent, att festen är över. Ungefär som de konstnärer vi möter i Gittan Jönssons film: det handlar inte om konst som skapas för konsumtion, utan om själva skapandets potential.
Det som finns kvar att se av tio dagars workshoppar och diskussioner i vintras är vad som kan uppfattas som träd, med kroppsavgjutningar (mest fingrar). Ordet Strike kan utläsas från åtminstone en utsiktsplats. Arbetarrevyn söker medlemmar! återknyter till arbetarrörelsens historia och dess arbetarteater, i sin tur beroende av kristna mysteriespel och festivaler, karnevaler.
Arbetarteater, liksom Gittan Jönssons konstnärskap, är mycket långsammare former av politisk konst än till exempel Ai Weiweis nu pågående konstverk i protest mot EU:s bristande flyktingansvar. Hans installation med flytvästar i Berlin fick förresten ett svar i Växjö: där har nätverket Nog nu satt flytvästar på skulpturer runt om i staden för att visa solidaritet med flyktingar.
Flytvästen har blivit en effektiv symbol för solidaritet. Ett överlevnadsplagg, mer passivt än dammsugaren, men med innebörder möjliga att transformera och omförhandla. Gittan Jönssons konst, sedd genom både arbetarteaterns och den politiska symbolkonstens lins, blir till slut något tredje, något som tar både långsamheten och symbolerna på stort allvar.
