Skriet från galleriet
Publicerad 2013-02-14
Munch-utställningen ska sätta Thielska på konstkartan igen
Munch! ropar Thielska galleriet i sin annonskampanj när årets stora satsning sjösätts. Det är 150 år sedan Edvard Munch föddes och har man den största samlingen, utanför Norge, av hans verk, är en utställning mer än påkallad. Med lite mindre bokstäver säger Thielska också ”Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär” och antyder därmed att man vill något mer än bara en jubileumsutställning.
Utställningen är byggd på en gängse hierarki där måleri uppskattas mer än grafik, för trots att Thielskas samling kvantitativt domineras av grafiken är det måleriet man betonar och behandlar med allvar.
Det är också i den stora, mycket imponerande, salen med måleri som ett försök att tydliggöra Nietzsche-spåret görs. Där hänger både det stora porträtt av filosofen som Ernest Thiel beställde av Munch, och som målades efter fotoförlaga, där finns också Nietzsches dödsmask, skänkt till Thiel av systern, Elisabeth Förster Nietzsche.
Förster Nietzsche finns också porträtterad, ett vittnesbörd om de täta banden dem emellan, band som emellertid slets av på 1930-talet när hon blev medlem av nazistpartiet. Thiel var nietzschean, som i Munch såg den ensamme giganten bland medelmåttorna, men konstnären själv lär knappast ha varit intresserad av Nietzsche. Vill man göra det enkelt för sig kan man hävda att de två åtminstone delade kvinnosyn, men de var snarare bägge verksamma i en tid när kvinnors plats i offentligheten ökade och även motståndet mot utvecklingen.
Det är en ambivalent kvinnoskräck som lyser bland alla vampyreska damer som var ett av huvudspåren i Munchs formjakt. Kvinnohåren böljar i grafiken, vars motiv på Thielskas utställning är långt mer intrikata än målningarnas. Här finns de olyckliga paren, de intima scenerna. Tystnaden i ett träsnitt. I måleriet grönskar det, naturen virvlar, himlarna brinner. Munchs förexpressionistiska ångest flödar.
Thielska har lånat in tio verk och visar i övrigt sin egen samling. En antydd tematisk hängning går att urskilja, där kvinnobilderna finns på den ena sidan, självporträtt och ångest på den andra. Nietzsche spejar i fjärran i två upplagor – en målning och en tecknad förlaga. Ett porträtt i alpmiljö, ganska oinspirerat och lite, ja kitschigt.
Det är lätt att i Munchs måleri se kriser, se den unge mannen som tappar fotfästet, ensamheten, melankolin och den rena ångesten. Där kvinnobilderna, med sina symboliska övertoner av åldrar, livets gång och kretslopp, kan kännas lite enahanda och schematiska – hos Munch är kvinnan främst en symbol, mannen en individ – är den individuella ångestens visuella universum fortfarande brännande hett.
De andra, främlingarna, förlorar ofta sina konturer och blir en massa av mörkt hot. Det är effektivt och fortfarande, ett sekel senare, möjligt att både förstå och fundera kring. De andra är ju, förnuftsmässigt, allt vi har. Att både se och se förbi Munchs känsla av hotande mörker kräver en omvärldssyn som inte fastnar i den krisande förkrigstid som var den mogne konstnärens samtid.
Min nyfikenhet på relationen mellan Thiel, Nietzsche och Munch är väckt, även om utställningen inte riktigt ger några svar. Om mer kraft funnits kvar efter all turbulens och inte minst ombyggnationer, hade man kanske hunnit och förmått arbeta fram en tydligare utställningsidé eller åtminstone hängt grafiken mer inspirerat.
Munch! är Thielskas förhoppning om en återkomst till Konstsverige. Det är en otroligt fin och på många sätt självklar satsning som lär locka stor publik. Och Thielska behöver lära publiken att komma dit, den har svikit i flera år och inte har det blivit bättre av att en dragkamp pågått inför öppen ridå. Ska Thielska vara ett seriöst galleri eller en plats där konsten reduceras till utflyktsupplevelsens lilla extra gräddklick?
