Hemma hos storpotäten
Cecilia Djurberg besöker Staffan Westerbergs märkvärdiga värld av prylar, dockor, liv och död
Uppdaterad 2018-12-22 | Publicerad 2018-06-29
”Döden har varit min lekkamrat på teatern. Nu leker han med mitt gamla liv. Jag är rädd.”
Så skriver Staffan Westerberg, 84 år, i programbladet till den allra första utställningen om hans konstnärskap. När jag i våras hörde att han planerade att ställa ut sitt pick och pack på Eskilstuna konstmuseum var min första tanke ”Nej, Staffan döstädar!” Men tydligen har han bara lånat ut sitt bohag i ett par månader.
Jag hör till generationen som brukar hävda att Staffan Westerberg förstörde vår barndom. Men inte min – tvärtom. Jag fascinerades av Vilse i pannkakan när den repriserades, den samtida kritiken gick mig helt över huvudet, men jag började allt känna mig lite för stor för Lillstrumpa och Syster Yster. Dessa strumpdockor gjorde entré i tv-julkalendern när jag var i en ålder då ängsliga tankar om barnslighet – som något negativt – börjat plåga mig. När en slarvigt betonad fråga om ’barnet fortfarande leker med dockor’ automatiskt väckte en stark vilja att vara stor.
Som vuxen uppskattar jag enormt att Staffan Westerberg hållit kvar fantasin och dockleken genom livet. Tänk att aldrig ha växt ifrån förmågan att sminka upp en träslev till lekkamrat och samtalspartner!
Nu, när han bjuder in publiken till sin värld av teaterprylar och andra kära föremål, erbjuder han ett välbehövligt motstånd mot rådande vuxna, organiserade och avskalade ideal. Samlandet upphöjs här till unik, patinerad estetik.
Utställningen är inte stor till ytan, bara ett rum med köksbord, stol och trasmattor i mitten, men desto mer detaljerad. Jag misstänker att rummet kan vara en replika av Staffan Westerbergs hem, och får det snart bekräftat av en mycket ung, initierad besökare som ser utställningen i sällskap med ett äldre par (kanske mor- eller farföräldrar) och som verkar ha en närmare relation till ”dockgubben” (som en annan museibesökare benämner Westerberg för sitt barn): ”Det ser precis ut som hemma hos Staffan!”
En replik som kunde ha varit regisserad att ingå i utställningen.
Barnets blick och oförställda förtjusning över att försöka förstå och navigera i tillvaron och dess beståndsdelar är just ett typiskt westerbergskt signum.
Ett annat är det omisskännliga stråket av moll.
I sin självbiografi Elvaåringen (Black Island Books 2010) och i filmdokumentären Herr Galen, som man kan lägga sig på en schäslong i utställningsrummet och se, pratar Westerberg om hur hans liv präglats av döden. Som femåring förlorade han sin blott nioårige storebror Lasse, ”Överkörd på Mors dag på sin cykel med kabbelekor på pakethållaren.”
Han berättar hur sorgen, inte minst moderns, gjorde hans barndom till ”ett vitt papper som han fyllt i efterhand – diktat och ljugit om”.
Utställningen visar hur han fyllt det. Väggarna är belamrade av prylar. Programblad, affischer, teckningar, foton, texter, målningar och scenografimodeller trängs med en uppsjö av små dockor och gubbar. Strukturen får man ordna själv bäst man kan, med sin fantasi, sina minnen från Westerbergs produktioner och med sin nyfikenhet. Där hänger Vilja, från Vilse i pannkakan, upp släktens enbenta kalsonger på en tvättlina. Ett gammalt paraply och en döskalle hänger uppe i taket. Den stora, runda bakspaden ”Mamma” blundar sorgset bakom en trädörr.
En jubelkör av plastkaffeskedar med påritade månansikten gör mig glad, och plötsligt minns jag att jag nog har en sån där liten plastkorist sparad någonstans i mina gömmor, en souvenir från teaterversionen av Vilse i pannkakan på Teater Brunnsgatan fyra. På en skärm visas klipp ur tv-programmet som Westerberg blivit synonym med för den stora publiken, och jag letar girigt efter Storpotäten som måste finnas här någonstans. Till slut hittar jag den ikoniska surgubben stumt putt-putt-puttande på en hylla, intill dockor, teaterstrumpor, souvenirer och vardagsföremål. Bredvid fyndar jag ett teaterhistoriskt guldkorn: Ebbe Lindes recension av ”den unge allkonstnärens” dockuppsättning av Federico García Lorcas Blodsbröllop och Lars Forssells Narren i Norrköping där han kallas ”en begåvning och en typ för sig”.
”Må livet inte tufsa till honom för hårt!” hoppades Ebbe Linde i Dagens Nyheter 1959.
Ett par rader ”ur en bön”, upptejpad på en vägg, blir nästan som ett slags hälsning tillbaka till kritikern och dröjer sig kvar likt en skådespelare med rampfeber i kulissen:
”Gud, hjälp mig i denna stund om jag har glömt vad jag skall säga eller komma ihåg.
Gud hjälp mig från såna som frågar, hur jag mår.
Jag mår bra eller vill ni höra detaljer.”
Den där klyschiga frågan om vad som är liv och vad som är konst verkar inte vara relevant i Staffan Westerbergs fall. Här ser allt ut att hänga ihop, på ett osammanhängande vis. Lät det kanske som en Strindbergsk omskrivning? Men så är detta också ett konstnärskap med flera trådar till August.
”Det måste få finnas frizoner”, säger Staffans röst i högtalarna. Han läser en vers ur sin egen diktsamling Hoppla (2014) som handlar om det sällsynta tillåtande, om mellanrummen som uppstår till exempel när teatern är stängd och man får ta fram sin kaffetermos (ja, en sån finns också i utställningen) och äta en prickigkorvsmörgås.
Staffan Westerbergs universum är en sådan frizon, som ger hopp och tröst i en vuxen tillvaro av vardagsmåsten, samhällsproblem och all världens orättvisor. Här finns lugn, existentiell eftertanke åt den som riskerar att gå vilse i en snabbt snurrande värld som alltjämt hotar att bli till pannkaka.