Penselns passion

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser Karin Mamma Andersson på Moderna

helskärm

Den söta doften av ruttnande masonit och möglande madrasser, tjälen som blivit kvar inuti trasmattorna i den övergivna sommarstugan. Någon har varit där och rotat, dragit ut lådorna utan att hitta något av värde, slängt ut dem över golvet bland allt nedtrampat och bortglömt. Så föreställer jag mig urscenen i Karin Mamma Anderssons måleri: en plats som sinar, entropisk och oändligt melankolisk. På ett eller annat vis besudlad.

Bilderna tar sats ur det skitiga och misslyckade, både motiviskt och hantverksmässigt: de fulaste avbildningarna kommer närmast det konstnären vill åt, de blir utgångspunkten. Först utifrån bottenlagret kan det byggas ut och delarna börja blomstra och skina. Det måleriska spektret är så vitt: från knöliga jordfärger över opak färggladhet och ända ut i fjärilslätta uttunningar på väg bort i vitgenomskinlig tomhet; det rispapperstunna mot det blytunga, igenkännbart och föreställande mot dova, hotfulla abstraktioner. Märkligt är det hur denna kärleksförklaring till torftigheten kan frodas med närmast mozartsk lätthet, en skamlös svävande koncentration kring det väsentliga. Hemligheten tycks vara att bära med sig det otympligaste så långt det bara går, att hela tiden våga komma till korta, något virtuosen aldrig mäktar.

Karin Mamma Anderssons utställning på Moderna museet omfattar verk från de senaste tio åren med tyngdpunkt på de fem senaste. Jag hade kanske önskat mig fler av de tidiga bilderna, där det valhänta sökandet ännu är blottat i sin tillblivelse, för att sedan få följa utvecklingen av det måleri som formats med alltmer säker hand de senaste åren.

Konstnärens ständigt pågående dialog med föregångaren Dick Bengtsson är ett vågspel, ibland går hon så nära att den bruna murrigheten blir till citat istället för egen gestaltning. Räddningen är att bilderna över lag står så öppna för parafraserande; de är uttalat parasitära på konsthistorien. Paul Gauguins färgstyrka, Pierre Bonnards fluffighet; överallt finner man hyllningar till måleriets giganter. Oftast komiskt gjort, som när det tufsiga garnet i pojkrummets ryamatta blir till penselstråken hos Ernst Josephsons förfärade ansikten. Eller innerligt, som i trädens spröda grenverk som för tankarna till den tidige Carl Fredrik Hills sugande finkänslighet.

Karin Mamma Andersson talar om sina bilder som berättelser där olika skikt av tid sammanstrålar. Jag upplever dem som ett slags akvarier med utsikt åt alla håll, även i de dammigaste rum kan en solgata eller reflex riva upp andra dimensioner. Som i den säregna målningen In the Waiting Room från 2003 där en flicka som redan hunnit bli kvinna just öppnat väntrummets leksakslåda och vänder blicken mot den läsande förkrympta modern på andra sidan ljusrämnan – vilken egendomligt exakt ögonblicksstämning, och likafullt så genomflutet av alla tiders samtidighet.

Sleeping Standing Up från samma år utgör ett välkänt sceneri för den som brukar promenera i Stockholms södra närförorter. Blonda björkstammar framför en funktionalistisk arkitektur, här förvandlad till tavlor på en utställning. Som så ofta hos Karin Mamma Andersson är titeln en meningsalstrande del av verket. Poetisk och lagom förbryllande leder den tankarna till sovande hästar eller till dansande par i en grym maratonföreställning. Jo, träden lutar sig mot varandra likt levande väsen. Och det bakomliggande höghusets tavelfönster tränger fram för att behänga dem med sina abstrakta pamfletter. Känslan av tvång och avklarnad upphöjelse samsas i denna ljusa vårskildring full av fågelsång och kalla skuggor. En filosof talade om paradoxen som tankens lidelse. Jag föreställer mig att varje sökande efter mångtydighet måste bli just så här passionerat.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)