Virtuell tätatät med Mona Lisa
Sinziana Ravini bland spökande målningar och fejkade frälsare på Louvrens Leonardo-uställning
Publicerad 2019-11-24
Hon sitter där leende med händerna knäppta framför sig, omringad av ett mystiskt, närmast överjordiskt bergslandskap. Men så börjar hon röra på sig, vrida på huvudet åt vänster. Den som trodde att hon har utsläppt hår upptäcker nu att hon i själva verket har en knut i nacken, som alla respekterade hovdamer vid denna tid.
Som om detta inte vore nog kommer en av Leonardo da Vincis drakliknande flygmaskiner svävande över himlen. Plötsligt försvinner Mona Lisa – som för övrigt blev känd när hon stals 1911 – ur bilden. Jag sugs in mot landskapet och upptäcker till min förvåning att jag sitter i Leonardos flygmaskin som sveper med mig i en fullkomligt hisnande tur över målningens kusliga bergstoppar.
Jag undrar vad Leonardo hade tyckt om denna virtuella tête-à-tête med sitt favoritverk, en upplevelse som ingår i Louvrens högintellektuella och spektakulära blockbusterutställning med anledning av att 500 år passerat sedan konstnärens död år 1519.
Han hade nog uppskattat det, den kitschiga dimensionen till trots, för han ägnade ju ett helt liv åt att försöka skapa en konst som gav illusionen av liv och rörelse. Han älskade dessutom vetenskapliga uppfinningar, och såg konsten som den yttersta vetenskapen om tingen och människan natur.
Leonardo gillade också att lämna sina målningar ofullbordade. Han ville fånga livets yttersta essens – det faktum att alla livsformer är underkastade förändringens lagar – men också vårt ambivalenta inre liv, via en sofistikerad känsloteater av ömma beröringar och leenden. Jag tänker på Jesus uppgivenhet i Den sista måltiden, hur man närmast hör hur han tänker ”vad sjutton skall jag säga härnäst?”.
Eller Johannes Döparens ömsom betryggande, ömsom skälmska blick, när han pekar upp mot himlen, som om han visste vad som väntade oss, samtidigt som det lika gärna skulle kunna röra sig om en yngling i en mörk gränd som pekar upp mot sin sovalkov. Dessa känslouttryck kan inga VR-glasögon konkurrera med.
Här står de tillsammans igen, samlade under Louvrens tak. De mörka salarna är fyllda av målningar, teckningar och manuskript, och inte minst av infraröda reflektografier som på ett spöklikt vis blottlägger bildernas underliggande skissarbete. Vissa verk är äkta, andra är kopior.
En sal är ägnad åt frihetens tematik, en annan skildrar Leonardos vistelser i Milano och Florens. Den bästa är den som ägnas vetenskapen, med otaliga skiss- och anteckningsböcker i vilka man kan försjunka i Leonardos konstmysterier som är oändligt mycket intressantare än alla Dan Brown-spekulationer.
Mona Lisa själv har fått stanna på övervåningen för att inte skapa onödig förvirring bland de sedvanliga konstturisterna, som kommer i skaror om 30 000 per dag.
Utställningens förberedelser har varit lite av en cliffhanger experience. Drottning Elizabeth och Bill Gates har lånat ut flera verk ur sina samlingar, men Salvator Mundi som köptes för 450 miljoner på Christie’s av saudiprinsen Mohammed Bin Salman, och som skulle ha lämnats ut några veckor innan öppningen, befinner sig fortfarande på hans lyxyacht i en egyptisk bukt.
Vissa experter menar att Salvator Mundi är fejk och att prinsen därför inte vill lämna ut den, eftersom Louvren brukar utsätta sina inlånade målningar för ytterligare analyser. Några av museets egna experter hävdar att den förmodligen målats av någon av Leonardos lärjungar.
Och jag förstår varför, för ur ett anatomiskt perspektiv är Jesusgestalten undermålig. Halsen är för tjock och den resta högerhanden får armen att se ut som om den gått ur led. Leonardo var en mästare på proportioner och hade aldrig gjort ett sådant hafsverk av vår frälsare.
Att denne frälsare skulle vara ”falsk” och dessutom befinner sig i händerna på en person som använder sig av verket som en investering i det egna varumärket, skänker utställningen en ironisk dimension som säkert hade fått Leonardo att dra på smilbanden.