Konst som uppfostran

Claes Wahlin läser ett praktverk om swedish grace – formidealet som skulle skapa sunda människor

Claes Wahlin

Utifrån vilka värderingar och principer inreder vi våra hem? Vem är det som bestämmer vad som är rätt, vad som är god smak? Vad står vårt hem för? Vår historia? Våra ambitioner? Sådana frågor ger sig till känna vid läsningen av ett praktverk som Swedish grace. Det är en rikt illustrerad volym vars titel syftar på vad art déco kallades på svenska.

I dag används art déco tämligen löst, som en beskrivning av arkitektur, möbler och prydnadsföremål från 1920– 1930-talen som bröt med 1800-talets klassiska stilideal till förmån för ett modernt. Vi tänker på den stil som undvek det föregående seklets ornament och referenser till klassisk formgivning. Rena, geometriska linjer, avskalade former och med intryck från industri och modernt hantverk.

Art déco (namnet myntades inte förrän på 60-talet) och swedish grace fick sitt genombrott på Världsutställningen i Paris 1925, en utställning som för övrigt i sin tur blev föremål för en utställning i Paris för några år sedan. Den svenska paviljongen ritades av Carl Bergsten med skulpturala utsmyckningar av bland andra Anna Petrus. Båda fick pris. Sverige representerades av i dag kända arkitekter och formgivare som Gunnar Asplund, Ragnar Östberg, Carl Milles och Erik Grate.

Om historien kring denna utställning, och vad som föregick den, har Gunnela Ivanov skrivit en kunnig och informativ inledning, om än i en något träig stil. Hon konstaterar också att swedish grace kan kallas svenskt art déco, men att estetiken skiljer sig från de kontinentala inspiratörerna. Möbler och prydnadsföremål är lite mer rustika, och framför allt finns här en ideologi bakom hela rörelsen som ställer det svenska hemmets funktion i relief.

Sverige var på väg att bli en industrination, ett modernt samhälle i god fart på väg in i en framtid där alla skulle ha tillgång till ett vackert hem. Här fanns en moralisk tanke: ett vackert hem skapar sunda människor. Konsten som uppfostran alltså, en gammal tanke, i varje fall på kontinenten. Asplund ritade inte bara Stockholms stadsbibliotek, han ritade även nödbostäder till husvilla, som dåtidens hemlösa kallades. Små, prydliga och funktionella lägenheter.

Hur vi skulle bo och hur hemmet skulle se ut bestämdes uppifrån. Namnet på Stockholmsutställningen 1930, Acceptera!, som visserligen mer handlade om funktionalism, är talande: ett påbud förklätt till vädjan.

I dag betingar flera av formgivarna som denna volym behandlar höga auktionspriser. Otto Schultz möbler, Wilhelm Kåges gröna keramik, Märta Måås-Fjetterströms mattor eller Carl Malmstens möbler. Malmsten är ju Svenskt tenns (Östermalms Ikea) själva signatur. I dag är det överklassen som accepterar dåtidens uppfostringskonst. Vid sidan av bostäder och andra byggnader, så var det förhållandevis få föremål från swedish grace som blev någon succé bland de lägre klasserna.

Och vad har hänt ett sekel efter denna, ur estetisk synvinkel, höjdpunkt i svensk formgivning och arkitektur? Var hittar vi art déco i dag? Retrotrenden har lockat en del, men priserna är höga.

Hur det perfekta hemmet ska se ut däremot, det bestäms av mäklarnas home styling. Den till storstäderna inflyttade eller uppväxta medelklass som söker manifestera sin klasstillhörighet är en smula estetiskt vilsen. Man sneglar ivrigt på varandras hem och följer nervöst trenderna. Fortfarande ganska vitt, gärna några dekorativa gamla föremål, och är kanske sammet det nya vita? Mimetiskt begär, heter det, när vi begär det som andra begär.

Hemmet ska vara modernt, gränsen mellan privata och offentliga miljöer har suddats ut. Den skuldtyngda bostadsrättsinnehavaren ska kunna känna sig lika hemma på restaurangen som i sitt eget kök. Likväl smyger sig det förflutna in, för vad är väl en öppen planlösning annat än storstugan i nya, blanka kläder?