Ingen är mer hyllad och avskydd än Zorn
Bilden av honom sitter djupt – men det är naturmotiven som är mest intressanta
Publicerad 2021-04-11
Auktoritära självporträtt, bombastisk gård i Mora. Nakna kvinnor som badar. Dalaromantik.
Ja, ungefär sådan ser Zornbilden ut, och den sitter djupt. Anders Zorn (1860–1920) hann under sin livstid bli både en storslaget firad konstnär, med porträttuppdrag i de finare kretsarna, och en hopplöst passé figur.
Från en mycket enkel bakgrund tar sig Zorn som ung till Konstakademien, hans talang är uppenbar och snart lämnar han Sverige för resor till England, Spanien, Frankrike, USA. Hans sociala förmåga för honom in i de välbärgades kretsar och porträttuppdragen blir många.
Anders Zorn förkroppsligade den moderna, för att inte säga nutida konstnären: entreprenören, varumärkesbyggaren. Hans konstnärliga sökande rörde sig aldrig utanför det föreställande, men när cigarröken virvlar i porträtten ser man ändå en innovativ önskan att skildra något rörligt, något utanför målningens fasta tidsgränser.
Och det är rörligheten som dominerar konstnärskapet. Inte bara hans egen fysiska, resandet, utan vattnets gäckande glitter, dansens böljande, baderskornas väg från solvärme till vattenkyla. Anders Zorn fångade stämningar och material på ett formidabelt sätt, tveklöst, men han fångade också något annat, något som hade med förändring att göra, att vara på väg.
När jag nästan hypnotiseras av Zorns mästerliga målningar från sommaridyllen på Dalarö, som när mor och barn går ner och badar, är det inte bara sommarlängtan som får vågorna att vibrera. Det är också något med de avslappnade motiven. De är idylliska, nästan öververkliga. Men förankrade i det lika realistiska som falska vattnet, alla akvarellers källa.
De tidiga akvarellerna byttes snart mot arbete i olja. Synd, egentligen, för där oljorna kunde bli slarviga, hafsiga, manierade, förblev hans akvareller alltid av högsta klass. Det mest njutbara på hela utställningen är ett litet rum med naturstudier. Suveränt närvarande, chosefria och smått experimentella lyser de som små juveler, i stark kontrast mot porträtten av allsköns makthavare och överklassdamer.
”Zorn – en svensk superstjärna” demonstrerar mer än väl hur brett konstnärskapet var. Av det motiv som åtminstone i modern tid kommit att förknippas med honom, de nakna frodiga kvinnorna, syns inte många spår. Att han producerade någon sorts lätt pornografi för välbeställda herrar är ju ett faktum, men en produktion som knappast utvecklade konstnärskapet som helhet. Däremot kan det ha bidragit till en viss beröringsskräck. Ingen svensk konstnär kan ha varit både så hyllad och så avskydd som Anders Zorn.
Han blev snabbt relativt otidsenlig, det nationalromantiska i dalamotiven var det ingen som var intresserad av, den exotiserande blicken på andra folkgrupper än den egna blev under 1900-talet nagelfaren.
När denna breda utställning så äntligen öppnar, 161 år efter Zorns födelse och 101 år efter hans död, bidrar den till en delvis ny syn. Och det är förstås för att motivkretsarna var bredare än väntat. Vänporträtten, naturskildringarna. Arbetsplatsskildringar från bryggerier. Plötsligt visar det sig också att Zorn målade Ester Blenda Nordström, i en avslappnad pose vilande på en divan. Porträttet beställdes av en beundrare till denna journalistpionjär och målades 1915.
Jag har fortfarande lite svårt för hembygdsmåleriet. Det är egentligen underligt, Zorn skildrade den värld han vuxit upp i (hans mormor figurerar lite här och där) men ändå är det som om hans blick på Dalarna är främlingens. Det blir som vilket genremåleri som helst, närheten och nerven saknas. Intressant är iallafall att den midsommaridyll han målar är helt och hållet arrangerad och ändå har bidragit till idéer om något storsvenskt och äkta.
Den skicklige naturskildraren Zorn förstod att något måste hända i en målning för att den ska väcka intresse. Hans berömmelse grundades på den insikten – ändå är det naturen, den långt ifrån storslagna, som är konstnärskapets behållning. Just nu iallafall.