Konstnären som småbarnsmamma

Fredrik Svensk

Ylva Ogland knyter ihop konstnärsmyten med moderskapet

I somras såg jag Ylva Ogland tillsammans med sin dotter blanda bröstmjölk med sprit i ett tipitält vid Dalälven. Det var på konst- och musikfestivalen Skankaloss i Gagnef och stannade vid det väl esoteriska. När Ogland nu presenteras i stort format på Röda Sten konsthall inser jag att jag tidigare inte fattat någonting av hennes projekt.

Separatutställningen Diverse Variations of Other Spaces refererar både till Bachs Goldbergvariationer och Foucaults tankar om heterotopi. En saklig titel på en utställning som med måleri, skulptur, performance och installation upprepar en rad olika teman, så som kvinnokroppen, missbrukstematik och nyanser av färgen röd.

Ärligt talat är det inte många konstnärer som förmått ta sig an hela Röda Sten och gjort något helgjutet. Det handlar inte bara om den stora ytan, rummen är också svåra att ljussätta, något som måleri ofta är särskilt känsligt för. Jag börjar med att ta hissen upp till översta våningen, och blir direkt irriterad över presentationen av en serie målningar av moderkakor på röd botten. Dessa bilder hade behövt en mycket stramare inramning för att komma till sin rätt.

Kontrasten med utställningens titelverk The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces, magiskt bra installerat i det stora ”katedralrummet” kunde knappast ha varit större. Här har Ogland upprättat en ateljé. Detta rektangulära ”ateljérum” inramas av trettio stafflier och lika många målningar.

På golvet i mitten ligger hennes måleriverktyg, precist placerade i ett symmetriskt mönster. Som betraktare vandrar man runt utanför installationen och kikar in på varianter av ett och samma motiv – Ogland, naken med sitt spädbarn i famnen. En Mariabild som knyter samman konstnärsmyten med ett av kristenhetens mest kända motiv.   

På Röda Sten blir det tydligt att det inte går att tala om Oglands konst utan att ta hänsyn till hennes egen röst. Den är nämligen helt frånvarande, och helt i linje med den mystik som hon varsamt byggt upp kring sin praktik och dess bevekelsegrunder.

I en presentationsvideo berättas om konstnärens influenser av Giotto, Matisse och Tarkovskij. Om hur hon är uppvuxen bland konstnärer och hur hon till skillnad från andra målare inte är upptaget med måleriet som medium. Istället beskrivs måleriet som något naturligt för henne. Mystiken i denna berättelse förstärks också av Oglands rituella stil.

Sammantaget är detta inte först och främst inte en utställning med måleri, installationsverk och performance utan ett gestaltande av viss konstnärsroll – ett geni som medierar sin omvärld oavsett som den består av kanoniserade konstnärer, missbruk i släkten eller det egna moderskapet.  

1991 gjorde Barbara Kruger sin legendariska serie HELP. På en av bilderna syns en vit kostymman i sina bästa år med följande bildtext. ”Jag har arbetat hårt. Affärerna går strålande och jag har beslutat att gå in i politiken. Valkampanjen går verkligen bra men jag upptäckte just att jag är gravid. Vad ska jag göra?”.

Ylva Oglands utställning på Röda Stens konsthall i Göteborg ger faktiskt ett slags svar på denna feministiska grundfråga: gör det tILL en del av ditt konstnärskap.