En bukett av orättvisor

Tillbakablick mot 2000-talet på Index

helskärm

En stickande doft utgår från blombuketten som har placerats på ett podium i Willem de Rooijs utställning, den första som Axel Wieder genomför som ny chef på Index i Stockholm. Runtom på väggarna hänger totalt 18 inramade tavlor med tidningsfotografier som visar demonstrationer, minnesstunder och andra kollektiva manifestationer. Tavlorna omsluter betraktaren på alla sidor, och den tomma golv­ytan motsvarar de vita ytorna mellan bilderna. En möjlig reaktion är att dras med i de starka känslostämningarna, en annan att gripas av leda inför bildernas upprepning och stora antal.

En bild kan aldrig visa sig själv, utan blir läsbar först genom att ställas mot andra bilder, och andra texter. Den måste förstås i relation till det sammanhang där den uppträder, och den plats varifrån den kommer. På ett närmast övertydligt sätt åskådliggör de Rooij denna sammansatta operation. Titeln på verket är Index: Riots, Protest, Mourning and Commemoration (as represented in newspapers, January 2000–July 2002) och i utställningen finns en separat folder som anger vad varje bild föreställer och varifrån den har hämtats. Bildernas disposition på tavlorna uppmanar oss att jämföra dem med varandra och med de kategorier som anges (sorg, upplopp, protest), samtidigt som de pekar tillbaka mot de nyheter som de en gång illustrerade.

Något liknande kan sägas om blombuketten, som först tycks ge uttryck för själva idén om sinnlig njutning, om upplevelsens koncentration i nuet. Men titeln Bouquet V anger att det är den femte versionen i en serie av buketter, och på informationsbladet kan vi läsa att den består av 95 olika arter, där varje art representeras av en blomma.

Texten framhåller att buketten undviker en hierarkisk ordning, att varje enskild blomma får komma till sin rätt, och att den därför kan ses som en ”poetisk representation av mångfalden som begrepp”. Formuleringen kan tyckas naiv, men fångar något som det kanske talas om mindre ofta: att idén om en gemenskap inte bara handlar om hur samhället ska organiseras, utan också är ett estetiskt ideal – en idé om det sköna.

En konstnär som Albin Amelin skildrade det ­sociala livets verklighet, arbetarnas slit och de politiska demonstrationstågen, men producerade också en mängd överdådiga blomsterstilleben. På ett liknande sätt kontrasterar de Rooij blommornas skönhetsideal, deras utopi, mot det fula och brutala hos de sociala orättvisorna, mot upploppen och demonstrationerna som visas runt om på väggarna.

Utställningen blickar tillbaka mot det tidiga 2000-talet; mot ”kriget mot terrorismen” och anti-globaliserings-demonstrationerna, mot Pim Fortuyn och fascismens växande i Europa. Sedan dess har vi upplevt en ­finanskrasch, som inte tycks ha påverkat marknadens grepp om konsten. Är de Rooijs utställning ett argument för att se tillbaka mot denna tid, då idén om en globalt engagerad samtida konst hade ett starkare löfte än många kanske upplever i dag? Det är ett argument som i så fall kunde ha lyfts fram och utvecklats, bortom den sfinxartade tystnad som omger utställningen som politisk utsaga i nuet.