Offret har varit en del av konstens själva bas

”Sacrifice” på Röda Sten är en i raden av glimrande utställningar

Fredrik Svensk

helskärm

Vad är det som måste offras för att den moderna offentligheten, dess politiska
system och dess konst ska uppstå och överleva?

Vi kan tvista om vem och som lidit mest offer för dagens samhällsordning. Men ingen kan längre blunda för att rovdriften på naturen är en självklar del av både den liberala demokratin, det ekonomiska systemet och den moderna konstens framväxt.

Oavsett om den framkallat en estetisk gemenskap eller utmanat publiken genom experimentella överskridanden så har offret varit en central del av den västerländska konstens materiella och ideologiska förutsättningar.

När vi i dag diskuterar offentliga monument handlar det därför inte bara om vem som lidit offer för maktens historieskrivning. Problemet begränsar sig inte till att exempelvis ”kulturkungen” Gustav III, som står staty nedanför Stockholms slott, uppförde både Operan och Dramaten med pengar från slavhandel. Lika mycket handlar att det om att ifrågasätta priset för det kritiska avstånd till världen som konsten möjliggjort. Det är också en av anledningarna till att en betydande del av samtidskonsten ägnar sig åt att undersöka denna
relation.

Som intendent på Röda Sten konsthall i Göteborg har Mariangela Mendez Prencke sedan hon började för tre år sedan mer konsekvent än någon annan utställningsmakare verksam i Sverige behandlat detta problem.

Efter en enastående separatutställning med Carola Grahn i våras gör Mendez Prencke nu sorti från sin tjänst med Sacrifice: en grupputställning med aktuella verk av Kalle Brolin, Tanya Busse och Carolina Caycedo.

Carolina Caycedo intresserar sig för fördömandet som poetisk möjlighet och
industriell praktik inom vattennäringen och gruvdriften. 

Det vill säga två verksamheter som skapat ekonomiska förutsättningar för den moderna konsten och dess offentlighet men som samtidigt haft stor påverkan på både mänskligt och omänskligt liv.

helskärm

Bland annat en del av hennes ”porträtt av vatten”, som i videoinstallationens och montagets form snarare än att försöka avslöja industrialiseringens offer, inkluderar dem i ett surrealistiskt bildflöde som bryter med normativa föreställningar om tid och rum.

Kalle Brolins videoskulptur Jag är bergtagen är installerad likt två enorma telefonskärmar. Verket utgår från ett fotografi från 1883 av barn i kolbrytarbyn Skromberga och utvecklar sig sedan till en fragmentarisk och associativ berättelse om förutsättningarna för dagens känsloliv framför skärmen sett i ljuset av gårdagens barnslaveri i Skåne.

Om Caycedos konst försöker överkomma offret genom ett hopp om en kosmologi där vatten betyder något annat än en naturresurs, så är Brolins gripande berättande ett slags spekulativt navigerande genom ett lika samtida som historiskt material.

Med dagens krav på tydliga syften och frågeställningar i konsten är det imponerande hur Brolin, trots ämnet, lyckas undvika allt sådant och i stället låta nyfikenheten driva undersökningen i olika riktningar samtidigt.

helskärm

Tanya Busse utgår från militärindustrins effekter på det mentala och materiella landskapet i Nordnorge. The Poet’s Antidote består av gipsavgjutningar av handgranater och olika former av gevär blandat med fotografier och en poetisk film i ett verk med större avstånd till någon specifik händelse. I stället är det konsten i allians med urbefolkningens kamp som utgör grunden i Busses alkemiska hopp om ett motgift mot rovdriftens offer i norr.

En utställning med tre konstnärer kan givetvis inte behandla allt som har offrats för att vi ska kunna komma in Röda Stens mörklagda gallerimiljö. Men med den långa rad av glimrande utställningar som avslutas med Sacrifice står det klart att den konsthistoria som
Mariangela Mendez Prencke lämnar bakom sig på Röda Sten inte är något annat än en guldgruva.