Tillbaka i drömfabriken

ULRIKA STAHRE ser en cirkel slutas med Cindy Sherman på Louisiana

Clownerna skrattar hysteriskt, hotfullt. Inte ett dugg smittande, snarare mobbarnas skratt. Någonstans bakom dem en ensam clown i randig dräkt, den sorgsna skygga varianten. Visst kan man se CindyShermans fotografiska serie Clowns (2003–04) som en logisk följd av decennier av rollspelande, av rå humor och brutala fotografier. Konstnären som inledde sin karriär med att dekonstruera den populärkulturella ikonen, kvinnan i filmen – den svala, rökande film-noirkvinnan, den olyckliga, förföljda, poserande – genom att själv spela rollen spränger nu gränsen till den groteska maskeraden, där kön, klass och etnicitet blir oväsentligt.

Så trots att det är riskabelt att se ett konstnärskaps utveckling som en rät linje där teman och stil avlöser varandra logiskt är det nästan omöjligt att gå igenom utställningen på Louisiana utan att ändå se rörelsen fram och tillbaka mellan det groteska och det vackra. Bilder som nästan undantagslöst är lockande i all sin frånstötande kraft.

Cindy Shermans konst har med fördel kunnat illustrera en konstruktivistisk feminism: gränserna för vad en kvinna ”är” saknas, eftersom det blir tydligt hur hela idén ”kvinna” handlar om förväntningar, redan existerande bilder, en uppsättning tecken.

Helt i fas med feministiska idéströmningar var hon med serien Centerfolds (1982), där utvikningstjejen travesterades på olika sätt. Genom att skapa bilden av kvinnan som ett objekt som bara vid en första glimt var tillgängligt för en manlig blick – men som i själva verket var ointagligt – satte Sherman fokus på maktförhållanden mellan könen. Man kan se flera verk som feministiska, bland annat History Portraits/Old Masters (1988–90) där Sherman tar plats i konsthistorien. Just denna serie har hängts på klassiskt manér, fyllt nästan en hel fondvägg och därför blivit central. Hela utställningen strävar dit, från Untitled film stills via modebilder, clowner och äckelbilder, till den visuella kultur som är det bildade europeiska, historiska svaret på filmens nutidshistoria: renässansens. Patriarkal och framför allt omtyckt i all sin skönhet. En skönhet som Sherman, som vanligt, skruvat bort.

Sherman är lika mycket en amerikansk konstnär som en feministisk. Man kan, vilket antyds i en kort introduktionsfilm, se hennes konst som en legering av koncept- och popkonst, där den tidigares idérikedom och teoretiska överbyggnad möter den senares bearbetning av alla former av visuell kultur. Sedan tillkomsten av denna lyckliga förening har fotokonsten svämmat över av iscensatta bilder som kommenterar och interagerar med sina angränsande fält: nyhetsbilden, det sociala reportaget. Sherman själv slutade nästan, en period mitt i nittiotalet, att använda sig själv i bilderna. Kvar fanns maskerna, spåren av människa och det mänskliga. Stympade dockor. Ingen kunde längre förstå bilden som något annat än just bild – det ”verkliga” hade lämnat bildytan.

Om clownerna är själva maskeradens slutpunkt, så blir Hollywood/Hampton Types bilden av den kvinnliga identitetens omöjlighet. Här är den tappert sminkade medelåldern – så långt från en manlig levnadsbanas höjd man kan komma – sedd på nära håll. Det är mest titelns Hollywood som antyder filmvärld. Men ändå. Cirkeln sluts. Vi är tillbaka i drömfabriken.

Konst