Arabiska perspektiv på identitet

Ulrika Stahre

Myllrande utställning om arkitektur och konst i Louisiana

När den arabiska våren har blivit både sommar och vinter och fortsätter in på sitt fjärde år, öppnar på Louisiana en av de större satsningarna på länge: Det arabiske nu, eller snärtigare: Arab contemporary. En utställning som med arkitekturens och konstens hjälp vill säga så mycket som möjligt utan att nita fast. Och en utställning som är så rik på perspektiv och kunskap att den är näst intill ogripbar. Men inte obegriplig. Besök anbefalles, alltså.

Det arabiska förstås här som ett geografiskt område utsträckt mellan Marocko och arabiska halvön, sammanhållet av ett gemensamt språk, en dominerande religion och en del gemensamma formdrag, och en rumsuppfattning som bygger på tydlig åtskillnad mellan privat och offentligt.

På Louisiana har man valt att delvis härma de slingrande gränderna i en äldre arabisk stad, och byggt en utställning som det nästan går att komma vilse i. På papperet är den prydligt uppdelad i olika teman, men på plats tangerar blocken varandra och flyter ihop. Och det är kanske nödvändigt: att påstå något som helst om något så spretigt som ”det arabiska” är förstås ett högriskprojekt. Fallgropar finns det gott om, risken att anlägga ett utifrånperspektiv och landa i orientalistiska och eurocentriska perspektiv är stor.

Troligen är det valet att visa en stor mängd konstverk, som alla förhåller sig till frågan ”vad är arabisk identitet för dig?” som gör hela utställningen stabil och ger den ett inifrånperspektiv.

Här finns bland annat Bahia Shebabs Visuell identitet, som betonar kalligrafin och mönstren i en arabisk tradition och dessutom ger en introduktion till hur svårt det är att förändra världen när det inte finns arabiska fonter till att formulera tidningsrubriker om folkets makt. När dagstidningen Al-Ahran skulle skriva rubriken ”Folket har störtat regimen” var man tvungen att kalla in en kalligraf.

Möjligheterna att skapa berättelser genom helt nya bilder går igen i Rowan El Shimis Kvinnan i den blå behån. En händelse på Tahrirtorget i december 2011, då en kvinna misshandlades av egyptisk militär, har omskapats av flera konstnärer och kvinnan i den blå behån förvandlades från offer till både kampsymbol och superhjälte.

Det arabiske nu försöker skildra en värld i förändring och den arabiska våren – inte minst de nya offentliga sociala medier-rummen – är en självklar referenspunkt. En annan är expansionen och byggboomen på den arabiska halvön. I den stora avdelningen ”Från Genius loci till Genius logo” görs försök att teckna bilden av den traditionella arkitekturen och hur den kan utvecklas med hänsyn tagen till omvärlden. Och hur arkitekturen i till exempel Dubai blivit ett uttryck för enorma rikedomar, en låtsasstad byggd utan sammanhang med något annat än varumärken.

Åttio procent av det geografiska området arabvärlden består av öken. I Jemen ligger staden Shibam, ”öknens Manhattan”, där husen, många av dem från 1600-talet, är upp till trettio meter höga, byggda av lertegel och helt anpassade till människors behov. I samtida arkitektur syns inspirationen av denna stad: hållbarhet och slutenhet krävs för att klara öknens utmaningar.

I gulfstaternas nya städer regerar däremot, liksom i liknande metropoler världen över, de glasade fasaderna, skyskraporna. Energislöseriet och det mänskliga slöseriet är stort. Walid Raads protest mot Louvrens filial i Abu Dhabi, där han med hjälp av andra konstnärer uppmanar till bojkott av museet, blir på utställningen en diskret påminnelse om sakernas tillstånd vid sidan av snärtiga presentationer från olika arkitektkontor.

Att inte ställa ut på en plats som byggts av gästarbetare behandlade som slavar, det borde vara lika självklart som att bojkotta ett OS byggt på terror mot arbetare. Kanske har Louisiana lagt för lite krut på de politiska dimensionerna. Men poesin är politisk när Bahia Shehab presenterar sitt verk 20 minareter och något rör sig när den stillsamt upproriska X-Architects beskriver ett projekt för ett numera sönderbyggt Mekka, närmare den vanliga pilgrimen och med hänsyn till människors rörelser, inte deras pengar.