Briljant tydlighet när samtidskonsten firas
”Mot en annan värld” imponerar – och blottar begränsningar
Publicerad 2021-12-05
Till skillnad från många andra storföretagare som gjort sig en hacka under de svenska rekordåren efter Andra världskriget så har Stenakoncernen varken köpt på sig någon större konstsamling eller byggt något eget konstmausoleum á la byggherre Sven-Harry eller Björn ”Babybjörn” Jakobson. Stena har nöjt sig med att i stiftelseform stödja konstnärer och forskare genom kommunala och statliga institutioner som Göteborgs konstmuseum och universitet.
Mot en annan värld. 25 år av svensk samtidskonst är resultatet av Magnus af Petersens uppdrag att sammanställa en grupputställning med anledning av 25-årsjubileet av Sten A. Olssons konstnärsstipendium. Till skillnad från konstnärerna så har af Petersen som framförallt varit verksam i Stockholm ingen uppenbar koppling till Göteborgsområdet även om hans förfader Herman på 1700-talet bossade över Svenska Ostindiska kompaniet.
Men den eventuella spänningen mellan det regionala och det svenska försvinner omedelbart i mötet med en imponerande sammansättningen av verk från 14 konstnärskap.
Utställningen är uppdelad i museets tre etagegallerier. Högst upp presenteras konst som intervenerar i samhällets konventioner och problem. Här möts exempelvis Jörgen Svenssons akrylmålning ”CIA, INTERPOL, FBI” i folkbonadsstil och Ida-Lovisa Rudolfssons postapokalyptiska textilverk ”The world as I new it 2”. Det fina med denna kombination är hur formella likheter mellan Rudolfssons textila kollager och Svenssons kanylbaserade måleripraktik öppnar upp realismen i verkens olika utgångspunkter.
Detsamma gäller för kombinationen av Axel Karlssons Rixons iscensatta ”nakenakter” och Henrik Håkanssons observationsfotografi av insekter. Det inramande ljuset och färgen i deras olika fotografier får det bokstavligt representationskritiska att läcka av en omsorgsfull poesi som inte kan reduceras ner till kritiska gränslinjer gällande kön och natur. Detta är ett läckage mot en form av materialmetafysik som dominerar del två av utställningen.
På mellanetaget står de materiella aspekterna av måleri och skulptur centrum. Vad gäller måleriet skiner Katarina Anderssons fjäderlätta ljusmagi och kompletteras med Andreas Eriksson mättade färgskiftningar. Tillsammans möter de Hilda Hellströms helgjutna reliefporträtt och med en ny platsspecifik konstellation av Jenny Magnusson som bundit samman arkiveringsföremål från museet med bland annat en stor sten från Ringön där hon har sin ateljé.
Trots det enorma galleriets sakrala inramning andas utställningsmontaget ett slags vardaglig existentialism där metafysiska frågor om tid, rum och plats visserligen ges ett generöst utrymme, men aldrig så mycket att en som betraktare tillåts lämnar sin egen kropp och belägenhet.
Den profana kontrollen över kroppen återkommer med kraft i utställningens sista del. Längst ner, på tredje etaget, står frågan om vad det innebär att bli sedd och att se på det ena eller andra viset i centrum. Här ställs en panoptikoninstallation av Jonas Dahlberg mot Mandana Moghaddams kortfilm Silence: på kanten av en simbassäng står en massa folk tysta och tittar rakt fram. I vattnet, en ung kvinna som liksom bär alla dessa blickar inom sig, gestaltat genom det dova ljudet av människor, så fort hon sänker sig själv under ytan.
Den teatralt tunga surrealismen hos Dahlberg & Moghaddam kontrasteras med en slags filterförstärkt medieverklighet i Lotta Antonssons fotografi, installationsverk av Nathalie Djurberg & Hans Berg, samt av Jens Fänges väggmontage av mönstertapet och oljemåleri.
Som grupputställningen genomsyras Mot en annan värld av en befriande tydlighet vad gäller allt ifrån utställningens villkor och curatorns uppdrag till resultatet i fråga om tematisk presentationsform och installationsfinish.
Genom att briljera i sin omförhandling av realismen, materialismen och surrealismen i svensk samtidskonst så blottas också begränsningarna i detta konsthistoriska perspektiv på både konsten och livet i Stenakoncernens tidevarv. En epok som ju i någon mening också är vår. Kanske är det just detta som är utställningens stora förtjänst?