Känsla för detaljer
Publicerad 2016-01-26
Hajpade gipsskulpturer fyller lokalerna
Största hajpen i Hudiksvallsgatans gallerikluster är denna bistra januari utan tvekan Cajsa von Zeipel på Andréhn-Schiptjenko (t o m 20 feb). Hennes karaktäristiska stora gipsskulpturer från en adolescent, frånvarande, tyst värld, fyller för andra gången lokalerna. Men nu på ett sätt som övertygar om en rörelse bort från det enkelt avkodade och mot en större komplexitet. Eller om jag ska kalla det sorg.
Det stumma och självupptagna – så lätt att läsa in i skulpturerna – är nedtonat. Fram växer i stället en känsla för rummet och rytmen, en konstig glädje som skär sig mot skulpturernas individuella uttryck. Den rökande gravida mamman (en av de mest föraktade figurerna i en upplyst tid) blir en symbol för meningslöst motstånd, liksom den moderna dansande Salome med Johannes huvud. Ändå blir det samlade intrycket, själva betraktarens rörelse i salen, något positivt. Som att vara på en fest som börjar dåligt men slutar bra.
Det är något med omsorgen, Cajsa von Zeipels känsla för detaljer och inte bara för de stora gesterna, som gör dessa lätt monotona verk till något mer än representanter för en känsla. En sådan känsla för detaljer har också David Svensson, som visar lika monokroma verk på Galleri Fagerstedt (t o m 21 feb), en bit bort från klustret.
Drapings skildrar utsnitt ur renässansmålningar, detaljer där bara klädnadens, mantelns böljande rörelse syns. Verken är gjorda av sammet vars lugg tålmodigt, föreställer jag mig, har kammats mothårs och på så sätt bildat mönster, mörkare linjer i det glänsande ljusa.
Omsorgsfullheten, materialkännedomen, den stillastående rörelsen. Vårens konstsäsong saknar kanske de största namnen – men övertygar ändå.