Djärva arkitekter som krävs i en ojämlik tid
Forensic Architecture kommer med eleganta visualiseringar och stränga slutsatser
Publicerad 2022-11-15
Moln, som konstprojekt. En förvirrad kritiker kan tänka på prins Eugens molnprojekt, hans flertaliga skisser i jakten på det perfekta molnet. Eller på barockens dramatiska regntunga skyar. Eller varför inte på William Turners sjukliga molnångor där fartyg försvinner, suddas ut.
Forensic Architecture, som nu visar sin Cloud studies, Molnstudier, på Tensta konsthall, är dock ute efter andra, mindre perfekta moln. De giftiga.
I rasande fart redovisas undersökningar av hur olika sorters moln skadat människor och miljö – fosforbomber i Gaza, tårgas mot demonstranter, katastrofen när Grenfell Tower brann. Den film som visas i stort format i Tensta är mer som ett smakprov på Forensic Architectures forskning och visualisering. Gruppen, verksam vid Goldsmith college i London och bestående till cirka hälften av arkitekter, är vid det här laget välkänd. Under pandemin visades en liten retrospektiv på Röhsska i Göteborg och just Cloud studies syntes på biennalen i Berlin tidigare i år.
Forensic Architecture analyserar händelser med hjälp av olika arkitektoniska, rumsliga, simuleringar. Så kan en stor mängd amatörfoton och -filmer från en konfrontativ händelse, som en demonstration som möts av tårgas, eller en krigshandling, som bomber som regnar in över Gaza, läggas samman och frilägga både en tidslinje och omfattning av förstörelse.
Gruppen arbetar ofta tillsammans med eller på uppdrag av mänskliga rättighetsorganisationer, och ligger bland annat bakom analysen av mordet på Al Jazeera-journalisten Shireen Abu Akleh. Där kom man fram till att de dödande kulorna måste ha varit israeliska.
Denna studie hör dock inte till molnprojektet. Det är tillräckligt spretigt ändå. Som komplement till den halvtimmeslånga filmen finns ett tiotal skärmar med arkivmaterial och fördjupning. Det är generöst.
Jag är, liksom många med mig, ganska svag för Forensic Architectures eleganta visualiseringar och stränga slutsatser. Vi lever trots allt i en värld som blir alltmer ojämlik, alltmer repressiv. Då behövs både djärv journalistik och djärva undersökande arkitekter.
Mer centralt i Stockholm pågår en annan utställning där det görs försök att smälta samman konst och forskning, men på ett helt annorlunda vis. Liljevalchs visar i samarbete med Nobelprismuseet utställningen Evigt liv. Här ska temat gestaltas av både forskning och konst (och välvilja skapas inför ett nytt och superstort Nobelprismuseum?).
Det sorgliga på Liljevalchs är dock att jag inte lär mig något särskilt. Det inslag av bildkonst som visas är förstklassigt. Men det vetenskapliga? Nej, några skrivbord med artefakter som ska lyfta fram ett par nobelpristagare imponerar inte. Inte heller de klämkäcka uppmaningarna att fundera över det eviga livets möjligheter.
Utställningen andas en besvärande kombination av banalitet och hög svansföring. Den vetenskapliga delen, som sagt. För hur mycket man än strävar, är sammanbindningen av konst och vetenskap inte särskilt stark. Och det är väl på sätt och vis bara bra. Konsten är helt enkelt mer intressant, den fördjupar vår (högst troliga) existentiella ångest. Där Forensic Architecture använder konstnärliga och journalistiska metoder för att frilägga samband, används forskningen på Evigt liv mest som en ursäkt för att bygga en spännande konstutställning. Det är inte gott nog – två utställningar i en blir inte dubbelt utan hälften så bra.