Socker blir vägen in i politikens själva hjärta
Göteborgs kommun borde satsa på kultur i stället för att kapa
Publicerad 2023-03-07
Det är märkligt vilken kraft lokalpolitiska beslut kan ha över en konstupplevelse. När jag besöker galleri 3:e Våningen har konsthallen Röda Sten ett stenkast bort, i energikrisens skugga, fått en hyreshöjning på en miljon och ställs inför en situation som liknar Konstepidemins: renovera, betala eller dö. Göteborgs konsthall flyttar samtidigt ut från Götaplatsen och går en osäker tid tillmötes i Gamlestan, i hopp om att konsten ska få bättre effekt där än i city.
2022 gick Göteborgs kommun med 3,7 miljarder i vinst. Det hindrar inte att man skär ner 28,5 miljoner i kulturbudgeten för 2023 och låter finansieringen av det fria kulturlivet stympas med 9 miljoner och därmed bokstavligen kapa vitala stödformer vid fotknölarna. Radikaliteten i besluten motiveras inte bara med den kommande lågkonjunkturen utan också av att kulturen inte längre ens av Socialdemokratin antas tillhöra välfärdspolitiken.
Till det fria kulturlivet hör den experimentella miniinstitutionen 3:e Våningen som med åren etablerat det gamla sockerbruket vid Klippan som en energisk plats i korsningen mellan koreografi och samtidskonst.
När Åsa Norberg och Jennie Sundén bjuder in till sin utställning ”Varieté Métamorphose” så är det varken Joséphine Baker-varietéerna i mellankrigstidens Paris eller några strippor eller fakirer på Kiviks marknad som tjänat som förebild. Deras fem installationer varierar och förvandlar i stället material och former från den industriella och vetenskapliga modernitetens historieböcker.
Med utgångspunkt i kartor över den transatlantiska triangelhandeln som en gång passerade platsen för utställningen har de tryckt upp ett mönster på polyesters, och skapat flaggverket ”Trade Winds and Calima Fog”. Liksom ofta med Norberg och Sundén fungerar installationen som en slags dräkt eller smycke för modernitetens ljus och mörker.
Runt om utställningen syns ormbunksavgjutningar i socker som minner om sockerbrukets förutsättningar och funktion. Formen är hämtad från den första massproducerade utomhussoffan som lanserades på världsutställningen i London 1851. Den höga värmen som gick att få fram genom att elda med koks möjliggjorde inte bara ormbunksornamentik utan också lokomotivet och hela den industriella revolutionen.
Genom att binda energin från sockret till kolonial handel, industrialism och till den uråldriga växt som ligger till grund för fossila bränslen väver Norberg och Sundén ett slags egenartat energimontage som kastar nytt ljus på förutsättningen för både konst och liv idag.
Styrkan med utställningen är att den med grafisk precision framställer komplicerade historiska skeden i vackra och symbolladdade abstraktioner. Samtidigt utnyttjas just det sköna som en väg in i ett energipolitiskt samtal lika aktuellt som det försenade elstödet.
Om svensk välfärdspolitik också bör innehålla en fri reflektion över dess förutsättningar så är det inget snack om att det offentliga stödet till ett ställe som 3:e Våningen borde öka snarare än kapas. Kanske är en utställning som ”Varieté Métamorphose” viktigare för framtidens välfärd än den ägande klassens rut, rot och elstöd?