Dans med nya ord

Göran Sommardal om en nyöversättning av dikter som fortfarande är aktuella

helskärm

"En modig poet dansar alltid lyckosammast i fotbojor.”

Det är vad den kinesiske poeten och mytforskaren Wen Yiduo för så där åttio år sen påstod i kritisk opposition, inte mot den modernistiska poesin, utan mot dem som hävdade att alla formregler ledde till litterär förstockning.

Danska Inger Christensen är en sådan poet. Och diktsamlingen Alfabet är ett utmärkt exempel på en sådan dans. Ändå behöver inte läsaren av Alfabet bekymra sig om det som kallas Fibonaccis talföljd, som Christensen har lagt som matris för diktsamlingens uppbyggnad, där varje nytt diktparti innehåller lika många rader som summan av rader hos de närmast två föregående. Och i takt med att radantalet växer i alltmer varierade strofbildningar. Det är poetens egen nödvändiga dans med dikten. Den alfabetiska ordningen, däremot, som styr ordsvallen och därmed associationsleden i hennes diktsvit, är något som i högsta grad är läsaren angelägenhet.

Det här är tredje gången som Alfabet översätts till svenska. Först ut var Jan Östergren 1986. Nummer två var Sven Christer Swahn år 2000. Och nu är det Ida Linde och Marie Silkeberg som har gjort den senaste översättningen. Men behövs då ytterligare en?

”aprikosträden finns, aprikosträden finns”

Det är den hoppfulla, enradiga inledningsstrofen till hennes poetiska besvärjelse av världen: att något finns, och sen i nästa andetag:

”bergbräken finns; och björnbär, björnbär och brom finns; och vätet, vätet”

Och redan här uppträder den första ”oorganiska” störningen i den föreställt goda naturliga världsordningen. I takt med diktens alltmer uttalade komplicering av världen och den mänskliga sfären, finns sedan alltmer, alltfler ”gevär, defolianter, giftigt, förvittrat, kobolt-60-isotoper, halveringstid, atombomb, Hiroshima”.

Från ett annat mindre fysiskt, mer metafysiskt språkförråd infiltreras dikten ytterligare av det gudsförgätna, av viskningar, kometer, härskaror, horder och härskare. Alltsammans instrött i den aldrig avbrutna men störda ”uppräkningen”, besvärjelsen av den föreställt goda, naturliga världen.

Den ansamlingen av det oönskade, det som inkräktar bland ”aprikosträden”, historiserar och förändrar också successivt det besvärjande anslaget hos Christensen till att alltmer bli en berättelse om samtiden. Den stillastående befintligheten, allt det som finns i sitt kretslopp, invaderas av det som rör sig, sker och hotar att ödelägga.

Och det är i besvärjelsen som alfabetets roll är som mest framträdande, där den påtagliga världen inventeras i bokstavsordning.

Det säger sig självt att alla Christensens danska alfabetsord inte har samma begynnelsebokstav på svenska, även om rejält många har det. När inledningsordet i en strof bryter mot bokstavsordningen blir det särskilt prekärt. Vi tar till exempel E:

efteråret findes (Christensen)

senhösten finns (Östergren)

hösten finns (Swahn)

ett efteråt finns, eftersmaken och eftertanke (Silkeberg/Linde)

Det viktiga är ju inte exakt hösten, som det danska ”efterår” betecknar, utan efter, mer precist också e i ”efter”, för att denna besvärjande dikt ska rulla i gång. Då accepterar man också ”änglarna, änkorna, älgarna finns”, också om de finns med ”ä”, för e:t har redan gjort tillräckligt tydliga entré.

Utan att ha gjort någon uttömmande jämförelse, och utan att de tre översättningarna skiljer sig så mycket åt, vågar jag ändå dra slutsatsen att Silkeberg och Linde är mer konsekvent och kompromisslöst otrogna, när det är nödvändigt, än sina manliga föregångare, gentemot sitt åtrådda original, och kommer därför nästan alltid närmare dess intentioner.

Inte sällan är associationer och konnotationer viktigare än det som ordet betecknar. Som efter är viktigare än höst. Eller som här:

”istiderna finns, istiderna finns,

ishavets is och isfågelns is

– – –

och isfågelns mindyk ner i de blåfrusna”

”Isfågel” är viktigare än kungsfiskare (som Östergren och Swahn korrekt översätter med). Dessutom försvinner associationen till isfågeln (halkyon, kungsfiskare), som ruvar sina ägg (också i myten) i den svala, vindstilla grekiska december, och också till den Eisvogel, som när den dyker i Paul Celans dikt Stämmor, får sekunden att svirra. Allt det som ytterligare orkestrerar och berikar Christensens dikt.

Och det återstående miraklet är ändå, att man kan läsa hennes kännande, reflekterande, så omedelbart avlyssnade dikt utan alla dessa regianvisningar. Men inte för att Alfabet skulle äga en aldrig minskad aktualitet, det är bara en otänkt journalism, utan tvärtom, därför att den så akut ger poetisk gestalt åt sin samtid, med det kalla krigets specifika skräck för atombomben, minnet av Hiroshima, Vietnamkrigets gifthelikoptrar, lövfällning och nedbrända åkrar, en tid då människans illdåd ännu föreställdes vara under mänsklig kontroll.

Precis som Johan Jönssons, Ida Börjels eller Yahya Hassans dikter kommer att kunna läsas som den nödvändiga aktualiseringen av vår egen samtid.

Göran Sommardal