Här regnar fisken
Uppdaterad 2013-04-08 | Publicerad 2006-10-31
Den japanske författaren Haruki Murakami är en mästare på att ledigt och naturligt smälta samman vardaglig realism med de mest fantastiska händelser. Kafka på stranden heter hans senaste roman, och namnet Kafka signalerar förstås just detta.
Men namnet Kafka dyker upp på alla möjliga oväntade vis. Romanen är uppbyggd kring en femtonåring som rymmer hemifrån för att finna sin egen plats i tillvaron och han börjar kalla sig just Kafka i förnamn. Också en tavla som kallas Kafka på stranden spelar en central roll liksom ett antal kajor, som ledmotiviskt flyger omkring i romanen. En av kajorna fungerar till och med som pojkens inre röst. Kafka betyder just kaja på tjeckiska, men dessvärre leder översättarna läsaren på villospår genom att inte kunna skilja på kråkor och kajor.
Kajorna vävs ihop med ett helt knippe motiv från antiken. Gossen Kafka följer Oidipus i spåren genom att döda sin far och lägra sin mor även om det i denna fantastiska roman sannerligen inte sker på samma sätt som hos Sofokles. Från dödsriket återvänder han likt Orfeus och Platons myt från Symposion om de tudelade människor, som söker sin andra halva, finns också med. Även Kassandra och hennes spådomar som ingen tror på går igen. Referenser och associationer duggar tätt, men romanen får aldrig karaktären av lärd angelägenhet för akademiska läsare. Allt tycks vara digert betydelsebärande och symboliskt men snarast handlar det om ett slags wagnersk ledmotivteknik, en inre struktur, som skapar både enhet och formidabel laddning. Det är mycket virtuost genomfört.
Kafka på stranden är också en lekfull och lustfylld roman där allt kan hända. Femtonåringen Kafkas historia interfolieras med en annan, om den rene dåren Nakata. Han förstår inte så mycket och kan inte tänka abstrakt, men han kan tala med katter, få fisk att regna från himlen och känner på sig var ingången till dödsriket finns. Nakata är en figur som knappast någon läsare kan undgå att bli förälskad i.
Sådana finns det flera av i Kafka på stranden. Författare brukar annars lyckas som bäst när de excellerar i att skildra mänsklig ondska men Murakami hör till det benådade fåtal som i stället kan skildra människors inneboende godhet fullkomligt övertygande.
Kafka på stranden är med andra ord underbart innehållsrik, lika lättillgänglig som djupt sofistikerad. Som alla riktigt stora romaner skapar den en egen värld och jag kan bara rekommendera så många som möjligt att träda in där.