Utan motstånd
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-12
Susanna Alakoskis roman Håpas du trifs bra i fengelset handlar inte om det vulgärpolitiska och från alla strukturella maktordningar lösryckta ”utanförskapet”. I stället belyser boken, genom berättelsen om syskonen Anni och Sami, hur klass, etnicitet och kön kan samverka som sociala kategorier för samhällelig underordning.
I vår samtid, i vilken inga analyser behöver överskrida den enskilda individens sfär, talar Alakoski befriande och salvelsefullt om djupliggande samhälleliga orättvisor. Och om allt hat, raseri, all sorg och förtvivlan som friläggs vid punkterna då individ- och strukturperspektiv möts.
I huvudpersonens Annis fall, berör dessa punkter inte minst brodern Sami och hans liv. Syskonparet växer upp i södra Sverige under 60- och 70-talen med hårt supande finskättade föräldrar, vilka båda dör för tidiga dödar (ja, boken har tydliga paralleller med Alakoskis debut Svinalängorna).
Medan överlevaren Anni går hjälputbildning och tvångsaktigt viger sitt liv åt att rädda andra, börjar Sami supa och knarka och vandra nedåt i helvetets kretsar. Han knarkar bort flickvän och barn, försummar sina jobb och så småningom återstår bara kriminaliteten. Fängelsebesök varvas med lika svårtåtkomliga som misslyckade rehabiliteringsförsök. Syster Anni funderar över att ingen av de trendkänsliga metoder som hjälparbetarna åläggs att använda för att få bukt med missbruk handlar om fattigdom: ”... jag hade inte läst en enda rad någonstans, i någon av dessa tester och metoder, och inte en endaste teorisnutt om vad det innebar för psyket att vara fattig.”
Det romanen handskas särskilt inkännande med är olika uttryck för självdestruktivitet. Brodern Sami fortsätter i någon mening föräldrarnas missbruk: han överger barn och familj och underkastar sig till fullo begäret efter drogen. Systern Anni härbärgerar den medberoendes alla klassiska mönster: hon försöker hjälpa allt och alla, hon planerar och kontrollerar på bekostnad av både sig själv och sin familj. Maken Dan och dottern Jenna porträtteras som duracellhjälparen Annis privata hjälpare.
Det är alltså inte bara i missbruk som självdestruktivitet kan spåras, utan också i medberoende: behovet att reflexmässigt konstruera sig själv som hjälpare för att endast denna roll legitimerar rätten att få finnas till.
Håpas du trifs bra i fengelset är en tematiskt mycket viktig bok. Men stilistiskt sett känns den mindre angelägen. Jag rasar motståndslöst genom berättelsen, och slås av hur snabbt eller hastigt den tycks berättad. Som blixtrade den bara förbi och ja, det är ett problem.
Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.
För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?
Varför?
Och på vems premisser?
Hanna Hallgren