Sinnligt och starkt men helheten går förlorad

Det saknas en redaktörs omsorg om texten

Camilla Hammarström

helskärm

I den dysfunktionella familjen uppstår ibland en sällsam frihet. När de vuxna är frånvarande öppnar sig världen, på en gång hotfull och lockande. Så är det för tolvåriga Kornelia och hennes två systrar i Nina Pascoals debutroman. Under en chartersemester försvinner deras instabila moder och lämnar dem ensamma på hotellet.

Systrarna röstar om vad de ska äta och när de ska gå och lägga sig. De röstar om de saknar modern, svaret är ett rungande nej. Kornelia känner sig överlägsen barnen i de välanpassade kärn­familjerna: ”De flesta barn är lama barn, allergiska bleka tråkiga barn med packade gympapåsar och förberedda väckarklockor. De flesta barn dricker inte cola ur vinglas, de flesta barn får inte sova på golvet.”

Den äldre systern drar med sig Kornelia ut på barerna, där hon överger henne för en bartender. När Kornelia är ensam med ansvaret för sin yngre syster och pengarna börjar sina är det inte så roligt längre. Solidariteten med systern håller emellertid henne tillbaka från att försöka kontakta modern. En före detta pojkvän till modern, som av en slump befinner sig på ön, har fått i uppdrag att titta till dem. Sören är solbränd, har slingat blont hår, tight pikétröja och är inte bekväm med barn. 

Kornelias blick på de vuxna är krass, hon noterar dem kallt och klarögt. Den egna gryende sexualiteten krånglar till det, hon känner både fascination och äckel inför könsakten. Moderns och den äldre systerns självsäkra kontakter med män väcker hennes fantasi. Hon drömmer om att närma sig en man från ön med håriga armar och glittrande ögon. Det får ett abrupt slut då hon ser honom antasta några flickor på stranden.

Barnets utsatthet skrivs fram obönhörligt. Det här är en stark berättelse som hade kunnat bli en riktigt vass roman om författaren fått större hjälp att disponera sitt material. Indelningen av stycken och kapitel ger ett skissartat intryck. Stilen är sinnlig och medryckande, men det talspråkliga tilltalet blir ibland slappt och metaforerna slirar på sina ställen betänkligt. Personernas förankring i rummen är emellanåt oklar, så att man får gå tillbaka och läsa om.

Jag saknar en redaktörs omsorg om texten. Är det en försummelse från förlaget? Eller är det ett medvetet val att lämna den litterära konventionen för ett slags blogg-estetik? De långa kapitelrubrikerna i skrikiga versaler antyder att det finns en tanke om att lösa upp formen och göra varje element till ett självständigt nedslag. Det skapar tyvärr en atomism som sliter sönder helheten – de organiska förbindelser som kännetecknar en genomarbetad roman uppstår inte.