En vild prosa som kämpar med allt
Kristofer Folkhammar hurrar för kraften och skönheten i Caterina Pascual Söderbaums noveller
Publicerad 2019-07-04
Vad ska man med litteraturen till? Vad är det man som läsare söker längs sidorna, via de spår som de tryckta bokstävernas små tak och fötter till seriffer bildar för att effektivt få ögat att glida över orden?
Den sortens plumpa frågor brukar poppa upp i mitt huvud när jag läser två typer av böcker: riktigt dåliga eller riktigt starka böcker. Det är liksom då jag som konstant läsande person känner mig pressad och börjar kippa efter svar.
Caterina Pascual Söderbaums (1962-2015) sammanlagt två utgivna böcker tillhör de senare. Hennes skapelser manar mig att nagla fast litteraturens magi och angelägenhet. För att min impuls är att bara hurra. Och för att det med bara lite eftertanke känns futtigt att nöja sig med påstående som: Detta är så oerhört bra. Detta är så fullt av kraft, förvrängd skönhet och tvärbrant allvar.
2016 publicerades romanen Den skeva platsen postumt. Polerat massiv och beckmörkt vindlande skildrade Pascual Söderbaum delar av Europas våldsamma 1900-tal. Nazi-Tyskland och Franco-Spanien flätades samman med berättarens familjehistoria. Via nedslag på ett tiotal skeva, förskräckliga, mordiska platser genomborrade Pascual Söderbaum ett outhärdligt Europamaterial. Genom ett monumentalt detaljarbete lyckades hon närma sig historien med förhöjd precision. Samtidigt som den dova sirligheten bjöd språkligt motstånd mot de totalitära ideologier som var den gestaltade terrorns rötter. En på flera sätt krävande och utmanande bok. Storslagen. Rättmätigt prisad.
Med Den skeva platsen i åtanke är det lätt att läsa debutboken Sonetten om andningen som en förstudie. Boken utgörs av fyra långnoveller, eller miniromaner snarare. Fyra sviter som i tre av fyra fall leker med en sorts kortprosavariant av sonett-formen. Löst sammansatta via ekande detaljer.
Denna samling gavs från början ut av förlaget Lejd 2001 och belönades med Katapultpriset. Och kom sent i våras i nyutgåva på Bonniers.
Förstudie, skrev jag, och undrar om det går att skriva så utan att det låter förminskande. Sonetten om andningen håller på med en sorts litterär grundforskning. Stor i egen rätt. Samtliga noveller har gestaltande skeenden för handen; skildrar karaktärer som gör grejer. De reser, går på toa, har sex och kämpar mot sjukdom. Men hela tiden med ett pålagt raster om hur framställning och varseblivning fungerar. Det är bokens verkliga dramer. Hur långt orden räcker. Någon försöker återge en annan människas rörelsemönster. Någon vill dela ett minne från en strand tillsammans med någon annan. Någon tolkar mellan språk i sjukvården.
”Det här är svårt att uttrycka”, börjar redan bokens andra mening. Obestämt. För att genast slunga sig vidare, sträcka sig djärvt genom språket, och låta det torrt metafiktiva rymma något alldeles vilt: ”jag menar inte att hon var stor och tjock utan att hon öppnade lufthål i rummet, att hon gled inuti något genomskinligt, som äggvita, och att hennes gester vilade innanför ett skal”.
Och det är med Pascual Söderbaums prosa som det var med sjukhustolken i samlingens kanske starkaste, och avslutande, novell April, där en spansktalande man genomgår cancerbehandling i Sverige. Det var tolkens ”ständiga tvivel angående sin egen förmåga som gjorde henne så pålitlig”.
Det är en prosa som inte ger sig. Som kämpar med allt som står till buds – dokument, metaforer, beskrivningar av hur namn på platser och människor känns i munnen – för att komma åt det den beskriver. Oaktat om det handlar om ett landskap, en cancersjuks hunger eller en urinblåsas viskning till hjärnans verksamhet, finns här en strävan – det känns som en lidelsefull längtan – efter exakthet. Som hos en mer relationellt orienterad och sinnligt förnimmelsefokuserad Jorge Luis Borges.
Andningen är en av de detaljer som återkommer genom texterna och håller ihop dem. Men inte bara som en platt genklang. Det går också att förstå samlingen som att den formulerar en andningens poetik. Där den språkliga framställningen, det arbetet, är en sorts lunga: Andas in förnimmelsen, och andas ut texten. Andas in språket, och andas ut formuleringen. Med det vackra rosslet kvar på sidan.
Så. Tillbaka till vad vi ska med litteraturen till. Ett svar kan vara att vi genom den helt enkelt erbjuds en intensiv vistelse i något vi annars skulle missa, slippa eller riskera att glömma. Att genom ett fixerat språk få en skymt av ett hejdat sken. Det kan låta futtigt. Men Caterina Pascual Söderbaums böcker är så omskakande exempel på hur stort det kan vara.