Ikonen – i lillasysters ögon
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-11
Om rockbiografin måste skildra människan bakom myten, eller kanske skillnaden mellan myt och ”sanning” så är Janis Joplins lillasyster Laura en klassisk rockbiograf.
Hennes bok (skriven 1992 och nu översatt till svenska) ringas in av Janis Joplins heroinöverdos vid 27 års ålder – rockdöden och rockmyten är så nära tvinnade, omöjliga att se var för sig. Sedan inleder Joplin minst sagt grundligt med en släktkrönika som stampar av redan 1633 och ankomsten till det nya landet. Därefter en biografi om en mänsklig drift att söka mening, sanning, kärlek. Titelns Love, Janis syftar inte bara på de många brev till familjen som citeras utan också på bokens själva huvudtema. Kärlek – vi landar i the summer of love, Janis Joplins egna kärlekssökande (som av någon anledning måste betonas, kanske för att någon som dör så ung kan få ett sammanlagt livsöde som domineras av just detta sökande), familjens kärlek, musik som ett kärleksförhållande mellan musikerna å ena sidan och med publiken å den andra.
Haight-Ashbury 1967–1968: hippieeran är i zenit, folk strömmar till San Fransisco. Janis Joplin i en tvättomat. Går ut med hunden. Super och knarkar. Sjunger, förstås, slår igenom och bli en superstar. Rockbiografin vore en död genre om den bara handlade om framgång och myt. Det är i stället i själva krocken mellan det vardagliga och det storslagna som myten blir så mycket mer, så mycket galnare.
Min egen bild av – och under några år rentav identifikation med – Janis Joplin bygger förstås helt på myten. Utlevelsen, det icke-konforma, upproret. Till Laura Joplins förtjänster hör att hon försöker bena ut vari det bestod, komplicera det. Till bristerna hör hennes lätta moralistiska självsäkerhet. Och förstås att hennes biografi är så långt från musiken. Inga låtar skrivs, knappast någon konsert eller skivinspelning beskrivs. Levande är de sociala sammanhangen, uppväxtskildringen, kollektivboendet med Big Brother and the Holding Company. Det fragmentariska är ledmotivet – kanske det enda möjliga biografiska resultatet.
