Vi är en migrerande art
Jack Hildén läser en bok om människans folkvandringar
Publicerad 2018-07-25
Just nu lever vi i en mellanperiod. Den inleddes för 15 000 år sedan, då den senaste istiden tog slut. Och vi har ingen aning om hur länge vår lilla mellanperiod kommer vara.
Sådana nedslående (eller tröstande, det är svårt att avgöra) fakta finns det gott om i Jeanette Varbergs Människan har alltid vandrat. Varberg är dansk arkeolog och har på 140 sidor tagit sig an uppdraget att sammanfatta 70 000 års vandringar och vändpunkter i historien. Ibland blir det lite träigt. Varberg är nykter och akademisk till den grad att det riskerar att bli lika torrt som de marker som tvingat folk på flykt under alla år.
Men mer än något annat bidrar boken med perspektiv. Perspektiv som får samtida debatter om huruvida Jimmy Durmaz är svensk eller inte att framstå som precis så patetiska som de är. Den är inte skriven i direkt politisk affekt, men för att kasta ljus på det faktum att, ja, människan har helt enkelt alltid vandrat. Det är inte nytt. Om någon nu trodde det. Dagens naturvetenskap och DNA-teknologi kan dessutom visa på en större komplexitet än historieböckerna tidigare gjort.
Folkvandringar sker i avgörande skeenden i historien. Det finns två huvudanledningar till att folk gett sig ut på vägar och vatten: Äventyrslusta eller destruktiva händelser, framförallt påverkade av klimatet. Homo erectus är den hittills mest framgångsrika arten, med dess nästan två miljoner års existens.
Det svepande anslaget gör läsningen bitvis väldigt rolig. Exempelvis får man veta att människan är den mest invasiva arten i världen, ”följd av råttor, kaniner, myror och kanske mördarsniglar”.
Människan har varit jägare och samlare i 95 procent av sin tid, men blev med
tiden mer bofast. För 11 000 år sedan i Mellanöstern uppstod jordbruksrevolutionen, vilken gjorde det lättare att stanna kvar på en plats och leva av jorden. De nya bönderna experimenterade med ekosystemets logik och befolkningsantalet i världen växte snabbt. Trots att jordbrukslivet ledde till en generellt sämre hälsa – tänk själv det slitsamma arbetet i kombination med att sova med djur samt en kostcirkel som i princip består av vete.
Invandringens logik, skriver Varberg, är att nytt folk kommer, och efter några generationer har befolkningsgrupperna sammanblandats vilket förhoppningsvis leder till minskad spänning dem emellan. Men folkvandringar har också störtat många samhällen. Romarrikets fall följde en cykel liknande andra superkulturers, och kollapsade. Fallet var en inledning på Europas formation, inledningsvis med kaos som följd. Ett folk kunde gå från flyktingar till krigsherrar på kort tid, och tvärtom. Från år 400 och ett sekel framåt var Europa ett myller av vandring och krig.
Varberg understryker en annan genomgående tendens – när ett folk börjar vandra, vill andra följa efter. Men det kan dröja. När Amerika upptäcktes av
européerna förblev det hyfsat icke-invandrat under 1500- och 1600-talen. Resan över Atlanten var lång och svår. De som ändå lyckades överlevde i genomsnitt ett år i New York, som tog flest immigranter. Denna statistik berör dessutom inte slavarna, som hade det... svårare. I och med Den nya världen inleddes också ett mer industriellt kapitel i slavhandelns historia, som mellan 1500 och 1800 utgjorde en gigantisk ofrivillig folkvandring från Afrika. Cirka 30 miljoner slavar beräknas ha gjort den resan.
Invandrarstaden New York växte snabbt. Från mitten av 1800-talet var det plötsligt världens fjärde största stad. Irländarna utgjorde ett stort antal, i flykt från extrem fattigdom. Vanligt var att endast en familjemedlem hade råd med biljetten. I bästa fall lyckades man i Amerika jobba ihop till ännu en biljett, sedan ännu en tills familjen var samlad. Efter första världskriget satte USA stopp för 300 års fri invandring.
Trots världskrigen framhåller Varberg att 1900-talet har varit ett lugnt århundrade. Fram till 2015, då Europa stod inför en ny massiv människorörelse. Medelhavet är numer världens farligaste gränszon.
Den stora utmaningen, som ännu inte fått en lösning, är att hitta en humanitär, internationell överenskommelse som på allvar hanterar kärnproblemet: Att folk flyr från sina hem. Liksom i alla tider har det till stora delar att göra med klimatkriser, som i längden bidrar till hunger, törst, fattigdom och därmed konflikter. Plötsliga översvämningar eller jordbävningar är inte, trots all förödelse, den största utmaningen. Mest avgörande är de sega, långvariga torkor som tvingar folk att bege sig ut på vägen igen.
Jeanette Varberg har skrivit en viktig bok som trots sitt omfång känns rik. Den lyckas på samma gång framstå som obunden av tid, och rikta fokus mot de frågor som är akuta i dag.