Bok: Sara Stridsberg - Mamman och havet

Petter Lindgren

helskärm

Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms bilderbok Mamman och havet får mig förstås att rota fram Tove Janssons roman Pappan och havet.

I den senare genomgår muminpappan en identitetskris, medan mamman plågas av flyktvilja och depression. Mumintrollet vankar övergivet omkring på stranden, spanande efter sjöhästen med det klingande skrattet och de förföriska lockarna.

I Stridsbergs och Tidholms bok spolar en av mammorna, för här är de två, Mamma Fin och Mamma Lugn, bokstavligen ner sig i toaletten, i ett försök att få vara för sig själv med sina tankar och sin tidning.

Kvarvarande Mamma Lugn försöker trösta den förvånade och förtvivlade dottern Milou, som dock beslutar sig för att dyka efter Mamma Fin, rätt ner i toan. ”Jag hörde staden försvinna ovanför, jag hörde vinden som lekte med de stora skära blommorna i trädet på vår gata. Men ärligt talat. Bajs­korvarna. Kisset. Toapappret. Äckligt var det. Mitt cyklop immade igen.” Reningsverket passeras utan mankemang, och snart öppnar sig havet inför Milous blick, buteljgrönt och mycket typiskt tidholmskt i sitt omfamnande vidvinkelperspektiv. Vänliga gäddplyten skymtar förbi, och en sjöhästpappa sprutar karameller ur sin långa nos.

Var Mamma Fin gömmer sig ska inte avslöjas, men liksom i Janssons roman tar vuxenvärlden reson till slut, även om det i Stridsbergs och Tidholms berättelse krävs ett reglerande avtal för saken, gällande hårtvätt och tidningsläsning.

Med Mamman och havet debuterar Sara Stridsberg som barnboksförfattare, och resultatet är habilt och trevligt och en aning spänningslöst. Faran för huvudpersonen är aldrig överhängande, som hos Tove Jansson, och inte heller hotar gäddorna med att bita barnen mitt itu, som hos Elsa Beskow. Milous nedspolning i toaletten är förvisso en sublim skildring, men förmår inte riktigt ge skjuts åt resten av berättelsen.